Posttraumatisk stress

Det är frustrerande lite forskning på ämnet men förståeligt då det verkar vara ett relativt nytt ämne att gräva i. Det jag finner mest intressant är hur symtomen opererar och så ofta som de har blandats ihop med andra sjukdomar och orsaker.

Jag har slitit så hårt med att hålla vikten men det är omöjligt att styra. Vågen visade för några dagar sedan, 49 kg och hädanefter ska jag sluta ställa mig på den. Kan inte äta mer honung eller dricka mer äcklig protein. Usch!

Tack och lov så spekuleras det inte längre om anorexi, utan nu har jag kommit till experternas forum och där blev jag nämligen upplyst om att mitt problem med aptiten skylles enbart på PTSD. På grund av olöst trauma befinner sig kroppen på hög vakt och i ständig beredskap. Den har varken tid eller möjlighet att hantera föda och tydligen är det ett helt normalt tillstånd att – i chock och i fara – hamna i, som ligger djupt rotad i våra primitiva instinkter. Man ska med andra ord inte vara i behov av föda när man fryser, flyktar eller fäktas.

Just den detaljen har tydligen min hjärna inte uppfattat så därför nyttar det inte längre att tjafsa med maten så länge jag inte löser det problemet först, alltså att jag inte längre befinner mig i fara. Det hade också löst en rad andra symtom så som migrän, kräkningar, sömnbesvär, ryggont och det där jävla pisset med att jag inte kan kissa. Fyfan för ett jäkla projekt det är! Det är mina muskler som är så spända och min hjärna är otroligt nog inte kapabel till att få dem att slappna av. Och detta inkluderar visst även andra organ så som urinblåsan, tarmar, magsäck m.fl.

Så till lösningen. Den finns inte. Det är ta mig fan ingen som vet något om något. Jag vet inte hur många gånger jag läst samma sak om och om igen, – något annorlunda men till sist, samma sak. Jag vet att jag alltid klagar och pekar brister men jag skriver ju trots allt i syfte att avreagera.

Jag har nu blivit erbjuden behandling hos en slags grupp experter inom fältet som ska vara bland de bästa i landet. 18 sessioner psykoterapi ingår i en slags akut PTSD- packe, en-två gånger i veckan. Nu ska det hända saker lovas det i all optimism. ”Du är allt för ung för att ha det så här”, säges det. Jo tack, det uppskattas otroligt, MEN.

MEN! Det är inte min grej. Dessvärre. Jag har nu gett det en ärlig chans och jag börjar faktiskt bli rädd för att det inte finns någon som förstår hur stor chansen egentligen är, – att det kan få motsatt effekt. Jag mår alltså sämre än någonsin och antal gånger jag går in och ut ur chock eller tillstånd ”frysa” som de kallar det, har ökat markant det sista.

Jag fick gå igenom ett antal olika besök till diverse experter innan jag kom så här långt, och nu är de redo och peppade på att ”köra igång”. Jag är för fan helt slut!

Om de nu så gärna vill att jag ska ”känna” och ”känna” och ”känna” lite till så är allt jag ”känner” just nu, FEL! Känslor är ett enormt berg för mig och dessvärre inget som jag kan, har eller kommer att kunna hantera så som vanliga människor. Det är ett faktum som jag ständigt behöver försvara märker jag. Psykologerna kör på sina manualer och instruktioner och förväntar sig att jag ska reagera och fungera så som böckerna har lärt. Jag kan inte hjälpa att jag inte gör det. Det är bara så!

Är det verkligen bara jag som inte blivit lärd i det? Är det verkligen bara jag som endast blivit lärd i hur man INTE ska känna och vad man INTE ska göra och hur man INTE ska vara??? Min personlighet står i vägen för den behandling de erbjuder, jag förstår det – men har de verkligen aldrig övat på andra kandidater som är något lika mig?

Även om allt jag vet är fel så är det fortfarande allt jag vet och när man nått en ålder på 33 år innan man insett det så är det ta mig fan inte ”bara bara”!

Jag älskar mitt ex!

En missledande rubrik men någorlunda sann i sin egen form. När vi var tillsammans stod jag knappt ut med honom. Allt han gjorde irriterade mig, till och med sättet han andades på, eller att han andades överhuvudtaget. Minns slutet som en pina. Vi sov i varsina sovrum och när jag vaknade upp och fick syn på honom kunde jag tänka, – vem fan är du och vad gör du i mitt vardagsrum? I nästan fem år levde jag i total förnekelse. Förträngde det faktum att jag inte hyste några som helst känslor för den här mannen och övertalade mig själv till att stå mina kast och leva med mina misstag.

Innerst inne visste jag att jag var alldeles för egoistiskt för att kunna stå ut en längre tid. Jag dagdrömde konstant om ett annat liv och på nätterna drömde jag hela tiden om andra män. Jag var 22 när vi träffades, 25 när vi fick barn och 27 när vi äntligen bröt upp. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde ta såna extrema beslut så förbaskat enkelt? Vi var egentligen aldrig kompatibla ihop och hela grejen känns idag som resultatet av en tillfällig skallskada jag måste dragit på mig någongång precis innan vi träffades.

Men nu, åtta år efter uppbrottet gillar jag honom mer än någonsin och uppskattar honom mer och mer för varje dag. Jag är så otroligt tacksam för att han inte tog tillfället i akt och passade på att ”ge tillbaka” nu när det är jag som står där på andra sidan och tittar in. Nu när det är han som har det mesta av kontrollen. Han är ödmjuk, förstående, empatisk och har inte en enda gång krävt eller ifrågasatt något. Han kräver inga förklaringar och köper mina svaga argument. Så snäll har jag definitivt inte varit emot honom tidigare så jag vet på sätt och vis att jag inte riktigt förtjänar det men hoppas innerligt att han inte inser det ännu. Vi har aldrig haft ett bättre samarbete och jag blir bara glad av att se honom briljera som pappa till MIN son.

Har jag fortfarande rätt att kalla mig det?

Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom. Han finns där konstant och hela tiden. Vaknar på nätterna av att jag inte hör han andas, sträcker ut en arm för att känna efter och spärrar upp ögonen i panik när jag inser att han inte är där. Jag är ensam. Min son sover inte längre i min säng och trots att det snart gått ett år har det fortfarande inte sjunkit in. Jag träffar honom så ofta jag kan men det blir inte mer än ett par gånger i månaden.

Att gå i matbutiker är en jäkla ångest då jag bara passerar allt jag i vanliga fall hade köpt in. Sånt som A äter och tycker om. Sånt som jag inte längre behöver ha hemma för att jag inte längre lagar hans mat. Jag tvättar heller inte längre hans kläder och i duschen står bara mina produkter.

Jag har aldrig haft för avsikt att lämna honom. Trodde aldrig att detta skulle ske och kan inte fatta att det blivit så. Jag har svikit honom många gånger men det här är något annat. Så här gör ingen mamma! Pappor, jo. Mammor, nej. Man lämnar inte sitt barn för att man inte orkar. Det gör man inte! Men jag gjorde det och nu bor han hos sin pappa. När folk frågar om jag har barn skäms jag nåt så oerhört mycket.

Jag vågar knappt berätta det för hur ska man förklara för andra människor att man valt bort det käraste man har och blivit tvungen att välja sig själv för en stund? Det förstår de inte och jag förstår det. Jag hade också blivit paff. En mamma lämnar inte sitt barn. Det gör hon bara inte! Då förtjänar hon inte att kalla sig för mamma. Eller?

Diagnosen.

Besöket hos psykiatrikern igår gick väl som förväntat. Hon uteslöt det där bipolära ganska omgående och jag lider inte heller utav någon personlighetsstörning (även om det inte känns som något annat). Känner knappt igen mig själv längre. Jag var verkligen fokuserad och hade pushat mig själv massor inför besöket så att jag möjligtvis skulle kunna snacka lite. Det kunde jag inte. Fan vad det är svårt! Fem minuter tog det och sen var jag inte längre talbar. Nickade mest till de flesta frågor, undvek hela tiden ögonkontakt och kunde inte på något sätt sluta gråta. Komplexa trauman. PTSD. Det var tydligt sa hon. Inga tvivel om saken. Jag tackade bestämt nej till omedelbar inläggning och behandling startar istället nästa vecka. Därmed skall jag träffa ännu en främmande människa att diskutera livet med.
De hade en rad olika grejer att erbjuda mig förutom stabiliserande tabletter. Hypnos, psykoterapi, KBT, EMDR, avslappningsövningar och en jäkla massa annat. Sen ville de ha mig i en forskningsgrupp angående någon app de för första gången skulle introducera i landet och i och med det får jag ett hembesök nästa vecka från någon psykolog som ska intervjua mig. Har redan varnat dem för att det förmodligen kommer gå rätt åt helvete då jag inte snackar om det. Det går liksom inte och jag vet ärligt talat inte om jag någonsin kommer bli kapabel till att göra det? Mest för att det gör alldeles för ont. Det är outhärdligt helt enkelt. Sen är ett stort problem även min förbannade stolthet. Jag gråter inte. Det är inte jag. Har aldrig gjort och trodde heller inte att jag någonsin skulle göra. Fram till idag har ingen som sett mig gråta, sett mig igen. Det har alltid varit ett stort nederlag för mig, att visa mig sårbar inför folk. Skammen är enorm och jag känner mig svag. Vill inte att någon ska tycka synd om mig. Föraktar medömkan.

Jag är inte fördomsfull.

Så säger folk ibland och jag kan inte hjälpa att bli lika förvånad varje gång. Finns det verkligen någon som är fördomsfri? Jag känner i vart fall ingen och jag vet mycket väl hur lite jag själv passar i den kategorin. Jag är nämligen full av fördomar. Har massa åsikter om dittan och dattan. Men jag vet också att dem är just fördomar. För att jag generaliserar grovt. När jag yttrar dem vet jag att jag drar alla över en kam. Dem finns där för att visa att jag levt. Att jag upplevt. De vittnar erfarenhet.

Menskopp!

Har äntligen köpt mig en och idag skulle jag för första gången prova den. Det har inte blivit av för det finns ingen chans i helvete att jag får in den där den ska vara. Google säger vik vik vik. Mitt underliv säger stopp för helvete innan jag anmäler dig till polisen.. den är med andra ord allt för stor och styv 😳

Psykiatri

Även om jag den sista tiden slukat en hel del litteratur i psykologi är det inte riktigt i den änden jag skall starta. Min doktor ville att jag skulle undersökas av psykiatrin också. Först tog jag det som en jäkla förolämpning och blev ordentligt stött men insåg fort att hon förmodligen hade rätt. När remissen var sänd dröjde det inte mer än någon vecka innan kallelsen kom. Jag ringde genast för att boka om. Det hela gick hursomhelst mycket fortare än vad jag beräknat och på måndag har jag tid till sköterskan för ett 75 minuters pass. Jag har räknat ut att den här sjuksköterskan för att göra en korrekt utvärdering angående vidare behandling/undersökning möjligen förväntar sig att jag skall snacka. Jag har också räknat ut att jag förmodligen inte kommer att göra det. Jo, jag är väl införstådd med att det är så det fungerar och att om jag bara vill så… bla bla bla. Jag begriper allt det där men jag kan inte längre styra över mitt system. Det är så enkelt som så. Allt är okontrollerat och all kraft och vilja som en gång fanns där checkade ut och kom aldrig tillbaka. Jag gråter när var och hur som helst. Ångesten angriper när den vill, fortfarande oprovocerat och grymt. Sömnen är min största fiende och aptiten lyser med sin frånvaro. Jag kan på inget vis förmå mig att göra sådant jag inte vill! Antal apatiska timmar i sängen per dygn har dock minskat. Jag ligger fortfarande i sängen men är mycket mer produktiv. Jag läser en hel del. Blandar psykologi med ekonomi, historia och skönhetslitteratur. Det första ett nytt intresse som faktiskt visat sig vara oerhört spännande men något jag tidigare avfärdat som korkade ursäkter och teorier till att inte behöva uppträda normalt och fungera i samhället. Jo tack, jag känner allt den ironiska lavetten. I vilket fall så har jag precis lärt mig massor om komplexa trauman och anknytningsteorier. Jag är helt förbluffad över hur mycket man idag vet om hjärnan och hur den påverkar oss på så många olika sätt. Och den här informationen finns alltså där ute, tillgängligt för alla oss att ta del av.
Det mesta jag läst hittills har visat sig vara otroligt nyttigt. Det har kanske inte hjälpt mig att lösa något direkt men det har fått mig att inse och förstå. Istället för att sparka på mig själv som redan ligger har jag börjat förlåta mig själv för saker som jag tidigare gjort. Alla korkade val som lett till de största misstagen.
Det är alltid enkelt att spola tillbaka bandet och omedelbart se vart du trampade snett men det beror ju på att din insikt och uppfattning har förändrats sedan du sist stod där och tog valet. Möjligheten för en annan reaktion kräver att du vid tidpunkten även uppfattade världen (situationen) på ett annat sätt. Och det gjorde du ju inte. Jag tror på att man som människa agerar utifrån den världssyn man har och den ser ju så extremt olika ut, delvis igenom livet men också emellan människor och strukturer. Min världssyn till exempel har drastiskt förändrats på bara några få år på grund av den erfarenhet som händelser och upplevelser under denna tid gett mig. Det är därför lönlöst att trava igenom livet och anklaga sina föräldrar för diverse orättvisor som hänt en under uppväxten – därför att de på inget sätt kunde ha gjort på annat sätt just den gången. Det hade krävt ett annat intellekt och andra förutsättningar än det som fanns vid tillfället. #ångestsomfan

Min nästa psykolog?

Om detta ändå kunde vara sant. Jag har kommit såpass långt nu att jag snart är redo för en psykolog/terapeut. Känner nog att jag är klar för att starta den slags process då jag inser att jag faktiskt inte har något annat val. Mina kognitiva förmågor är i princip obefintliga och om jag nånsin ska komma tillbaka till den skarpa och effektiva människa jag en gång varit är detta den enda vägen att gå. För mig. Det är inte så att jag inte testat annat för det har jag. Jag har testat diverse spåtanter, medium och shamaner i hopp om att finna den snabba och direkta lösningen. Hokus pokus och allt flyter på gräddfil igen. Det har det aldrig gjort. Inget har varit gräddfil i mitt liv. Inte den minsta jävla saken har gått min väg. Första gången. Men andra tredje och fjärde gången förstås. Vad jag än gjort så har jag aldrig gett upp. Förrän nu. För ett år sedan… Jag behöver alltså finna en som jag skall kunna prata med. En vars frågor jag kommer vara tvungen att besvara. Lättare sagt än gjort om jag känner mig själv rätt. Och jag känner ingen med större fördomar än.. mig.

Inte jobbat på 10 månader.

Den här sponsrade annonsen dök upp på mitt FB-flöde häromdagen och fick mig att tänka på det faktum att jag stod utan inkomst i nästan ett år. Efter ett halvhjärtat försök till att söka mental hjälp och ordna upp i min nya tillvaro gav jag enkelt upp och bokade flyg och boende till Italien. Jag visste mycket väl att om valet stod på att sätta igång DEN härvan i Sverige med landsting, primärvård, försäkringskassa och diverse skulle jag aldrig hålla ut. Jag hade ingen som helst energi till det. Det fanns absolut inget överskott till att fylla i ansökningar, styrka, bevisa, motsätta, argumentera etc etc. Sveriges byråkrati är inte gjord för dem svaga och utmattade. Det kan vi nog alla vara överens om. Jag visste hur mycket jag hade tvingats gå igenom endast för att få tillåtelse att tjäna pengar i Sverige så hur fan kunde det se ut när man skulle be om att få pengar, bara för att man inte orkar jobba? Det vill jag inte ens veta. Istället ordnade jag det på egen hand men det vet jag är ett stort privilegium som ytterst få kan unna sig. Tyvärr. #ångestsomfan

Det började med brösten.

Jag hade haft en märklig växtvärk i dem sedan julas och i maj bestämde jag mig för att ta tag i saken och träffa en läkare. Det gjorde konstant ont i dem precis som om dem producerade litervis av mjölk men inget hände. Jag var inte gravid, det fanns ingen mjölk och dem var fortfarande förbaskat lika små. Tre panikattacker dök upp endast på vägen dit och när jag hade förklarat mina symtom för doktorn och föreslagit eventuell undersökning enligt eget tycke rättade hon till sig i sin stol, spände ögonen i mig sådär som bara kvinnlig intuition kan göra och ställde den allvarliga frågan – hur mår du? Chockad slet jag mig ifrån hennes blick, tog ett djupt andetag och försökte öppna munnen, forma några ord. Inget kom. Jag kunde inte säga något. Inte ett ord, inte ett ljud. Jag såg på henne, mötte hennes blick igen men kunde inte förmå mig att svara på hennes fråga. När hon hade ställt samma fråga igen för andra gången med en lång paus emellan torkade jag bort de förbaskade jävla tårarna, svalde hårt, spände ihop käkbenen och sa – jag vill inte prata om det, tack!

Tre veckor senare gick jag med på att starta tablettbehandling. Citolopram 20 mg för att sedan öka till 40 mg / dygn. Quietapin 100 mg / dygn mot sömn och ångest. Plus insomningstabletter som jag glömt namnet på. Yes! Jag är 33 år gammal och så här långt har jag kommit i mitt liv. Ljuvligt!