Det Àr frustrerande lite forskning pÄ Àmnet men förstÄeligt dÄ det verkar vara ett relativt nytt Àmne att grÀva i. Det jag finner mest intressant Àr hur symtomen opererar och sÄ ofta som de har blandats ihop med andra sjukdomar och orsaker.
Jag har slitit sÄ hÄrt med att hÄlla vikten men det Àr omöjligt att styra. VÄgen visade för nÄgra dagar sedan, 49 kg och hÀdanefter ska jag sluta stÀlla mig pÄ den. Kan inte Àta mer honung eller dricka mer Àcklig protein. Usch!
Tack och lov sĂ„ spekuleras det inte lĂ€ngre om anorexi, utan nu har jag kommit till experternas forum och dĂ€r blev jag nĂ€mligen upplyst om att mitt problem med aptiten skylles enbart pĂ„ PTSD. PĂ„ grund av olöst trauma befinner sig kroppen pĂ„ hög vakt och i stĂ€ndig beredskap. Den har varken tid eller möjlighet att hantera föda och tydligen Ă€r det ett helt normalt tillstĂ„nd att – i chock och i fara – hamna i, som ligger djupt rotad i vĂ„ra primitiva instinkter. Man ska med andra ord inte vara i behov av föda nĂ€r man fryser, flyktar eller fĂ€ktas.
Just den detaljen har tydligen min hjÀrna inte uppfattat sÄ dÀrför nyttar det inte lÀngre att tjafsa med maten sÄ lÀnge jag inte löser det problemet först, alltsÄ att jag inte lÀngre befinner mig i fara. Det hade ocksÄ löst en rad andra symtom sÄ som migrÀn, krÀkningar, sömnbesvÀr, ryggont och det dÀr jÀvla pisset med att jag inte kan kissa. Fyfan för ett jÀkla projekt det Àr! Det Àr mina muskler som Àr sÄ spÀnda och min hjÀrna Àr otroligt nog inte kapabel till att fÄ dem att slappna av. Och detta inkluderar visst Àven andra organ sÄ som urinblÄsan, tarmar, magsÀck m.fl.
SĂ„ till lösningen. Den finns inte. Det Ă€r ta mig fan ingen som vet nĂ„got om nĂ„got. Jag vet inte hur mĂ„nga gĂ„nger jag lĂ€st samma sak om och om igen, – nĂ„got annorlunda men till sist, samma sak. Jag vet att jag alltid klagar och pekar brister men jag skriver ju trots allt i syfte att avreagera.
Jag har nu blivit erbjuden behandling hos en slags grupp experter inom fĂ€ltet som ska vara bland de bĂ€sta i landet. 18 sessioner psykoterapi ingĂ„r i en slags akut PTSD- packe, en-tvĂ„ gĂ„nger i veckan. Nu ska det hĂ€nda saker lovas det i all optimism. âDu Ă€r allt för ung för att ha det sĂ„ hĂ€râ, sĂ€ges det. Jo tack, det uppskattas otroligt, MEN.
MEN! Det Ă€r inte min grej. DessvĂ€rre. Jag har nu gett det en Ă€rlig chans och jag börjar faktiskt bli rĂ€dd för att det inte finns nĂ„gon som förstĂ„r hur stor chansen egentligen Ă€r, – att det kan fĂ„ motsatt effekt. Jag mĂ„r alltsĂ„ sĂ€mre Ă€n nĂ„gonsin och antal gĂ„nger jag gĂ„r in och ut ur chock eller tillstĂ„nd âfrysaâ som de kallar det, har ökat markant det sista.
Jag fick gĂ„ igenom ett antal olika besök till diverse experter innan jag kom sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt, och nu Ă€r de redo och peppade pĂ„ att âköra igĂ„ngâ. Jag Ă€r för fan helt slut!
Om de nu sĂ„ gĂ€rna vill att jag ska âkĂ€nnaâ och âkĂ€nnaâ och âkĂ€nnaâ lite till sĂ„ Ă€r allt jag âkĂ€nnerâ just nu, FEL! KĂ€nslor Ă€r ett enormt berg för mig och dessvĂ€rre inget som jag kan, har eller kommer att kunna hantera sĂ„ som vanliga mĂ€nniskor. Det Ă€r ett faktum som jag stĂ€ndigt behöver försvara mĂ€rker jag. Psykologerna kör pĂ„ sina manualer och instruktioner och förvĂ€ntar sig att jag ska reagera och fungera sĂ„ som böckerna har lĂ€rt. Jag kan inte hjĂ€lpa att jag inte gör det. Det Ă€r bara sĂ„!
Ăr det verkligen bara jag som inte blivit lĂ€rd i det? Ăr det verkligen bara jag som endast blivit lĂ€rd i hur man INTE ska kĂ€nna och vad man INTE ska göra och hur man INTE ska vara??? Min personlighet stĂ„r i vĂ€gen för den behandling de erbjuder, jag förstĂ„r det – men har de verkligen aldrig övat pĂ„ andra kandidater som Ă€r nĂ„got lika mig?
Ăven om allt jag vet Ă€r fel sĂ„ Ă€r det fortfarande allt jag vet och nĂ€r man nĂ„tt en Ă„lder pĂ„ 33 Ă„r innan man insett det sĂ„ Ă€r det ta mig fan inte âbara baraâ!
paradoxal 