Posttraumatisk stress

Det är frustrerande lite forskning på ämnet men förståeligt då det verkar vara ett relativt nytt ämne att gräva i. Det jag finner mest intressant är hur symtomen opererar och så ofta som de har blandats ihop med andra sjukdomar och orsaker.

Jag har slitit så hårt med att hålla vikten men det är omöjligt att styra. Vågen visade för några dagar sedan, 49 kg och hädanefter ska jag sluta ställa mig på den. Kan inte äta mer honung eller dricka mer äcklig protein. Usch!

Tack och lov så spekuleras det inte längre om anorexi, utan nu har jag kommit till experternas forum och där blev jag nämligen upplyst om att mitt problem med aptiten skylles enbart på PTSD. På grund av olöst trauma befinner sig kroppen på hög vakt och i ständig beredskap. Den har varken tid eller möjlighet att hantera föda och tydligen är det ett helt normalt tillstånd att – i chock och i fara – hamna i, som ligger djupt rotad i våra primitiva instinkter. Man ska med andra ord inte vara i behov av föda när man fryser, flyktar eller fäktas.

Just den detaljen har tydligen min hjärna inte uppfattat så därför nyttar det inte längre att tjafsa med maten så länge jag inte löser det problemet först, alltså att jag inte längre befinner mig i fara. Det hade också löst en rad andra symtom så som migrän, kräkningar, sömnbesvär, ryggont och det där jävla pisset med att jag inte kan kissa. Fyfan för ett jäkla projekt det är! Det är mina muskler som är så spända och min hjärna är otroligt nog inte kapabel till att få dem att slappna av. Och detta inkluderar visst även andra organ så som urinblåsan, tarmar, magsäck m.fl.

Så till lösningen. Den finns inte. Det är ta mig fan ingen som vet något om något. Jag vet inte hur många gånger jag läst samma sak om och om igen, – något annorlunda men till sist, samma sak. Jag vet att jag alltid klagar och pekar brister men jag skriver ju trots allt i syfte att avreagera.

Jag har nu blivit erbjuden behandling hos en slags grupp experter inom fältet som ska vara bland de bästa i landet. 18 sessioner psykoterapi ingår i en slags akut PTSD- packe, en-två gånger i veckan. Nu ska det hända saker lovas det i all optimism. ”Du är allt för ung för att ha det så här”, säges det. Jo tack, det uppskattas otroligt, MEN.

MEN! Det är inte min grej. Dessvärre. Jag har nu gett det en ärlig chans och jag börjar faktiskt bli rädd för att det inte finns någon som förstår hur stor chansen egentligen är, – att det kan få motsatt effekt. Jag mår alltså sämre än någonsin och antal gånger jag går in och ut ur chock eller tillstånd ”frysa” som de kallar det, har ökat markant det sista.

Jag fick gå igenom ett antal olika besök till diverse experter innan jag kom så här långt, och nu är de redo och peppade på att ”köra igång”. Jag är för fan helt slut!

Om de nu så gärna vill att jag ska ”känna” och ”känna” och ”känna” lite till så är allt jag ”känner” just nu, FEL! Känslor är ett enormt berg för mig och dessvärre inget som jag kan, har eller kommer att kunna hantera så som vanliga människor. Det är ett faktum som jag ständigt behöver försvara märker jag. Psykologerna kör på sina manualer och instruktioner och förväntar sig att jag ska reagera och fungera så som böckerna har lärt. Jag kan inte hjälpa att jag inte gör det. Det är bara så!

Är det verkligen bara jag som inte blivit lärd i det? Är det verkligen bara jag som endast blivit lärd i hur man INTE ska känna och vad man INTE ska göra och hur man INTE ska vara??? Min personlighet står i vägen för den behandling de erbjuder, jag förstår det – men har de verkligen aldrig övat på andra kandidater som är något lika mig?

Även om allt jag vet är fel så är det fortfarande allt jag vet och när man nått en ålder på 33 år innan man insett det så är det ta mig fan inte ”bara bara”!

Far – dotter relationen

Den måste funnits där nångång för hur annars kan jag NÄSTAN veta hur det smakar? Jag måste varit väldigt liten men fan vad jag saknar det! Jag saknar min pappa nåt så jävligt och har behövt honom många gånger. Skulle behöva honom just nu till exempel men han finns inte längre. Han lever i högsta grad men checkade ut för längesen. Hade gärna velat veta vad som orsakade det men det får jag nog aldrig göra.

Jag minns honom som min största trygghet men det fick ett skarpt och ruttet avslut när jag bara var sex år gammal. Minns hur hela min värld rasade samman under en och samma kväll och hur allting var mitt fel. Mina föräldrar skulle skiljas på grund av detta och hela familjen blev, i soffan informerad om vad som skulle ske den närmsta framtiden.

Men det skedde aldrig. Planerna ändrades tydligen och jag fick aldrig någon minsta förklaring till varför. Inte heller var det någon som försökte förklara vad fan det var som hände den kvällen och hur i helvete det kunde gå som det gick. Istället tystades hela händelsen ner och fick absolut icke tas upp igen.

Vad man inte tänkte på, som jag nu har insett i efterhand var hur förödande konsekvenserna blev för mig som inte förstod ett jävla skit förutom det att – JAG höll på att förstöra allt för hela min familj. För det var det jag trodde att jag hade gjort och det var det samvetet jag gick och bar på och det var det som jag konstant försökte gottgöra, med allt möjligt som jag kunde komma på.

Ända tills jag ca sju år senare gav upp och slutade försöka. Det hade ändå inte gett några resultat och dem där vassa kommentarerna med dem där iskalla blickarna från henne hade snarare tredubblats än förminskats, så det gav ingen mening att fortsätta försöka.

Istället började jag skolka, röka, festa, dricka. Det egot jag byggde upp! Jag kände mig snygg som få, coolast i stan och blev hårdare än sten. Fyfan!

Hela tiden saknade jag min pappa. Hela tiden var jag rädd för min mamma. Hela tiden förde de krig mot varandra. Jag tror aldrig de kommit över den kvällen. Jag vet att jag inte gjort det.

Jag vet också att vi ALDRIG mer har snackat om det.

”Du ser ut att må bra”

Sa han..

Lite visste han att jag fokuserade 100 % på att INTE bryta ihop. Att jag ständigt höll koll på mina händer och hade därav extremt svårt att koncentrera mig på vad han sa, eller på vad jag själv sa för den delen. Mina händer fick inte röra magen. No matter what så fick han inte se just det!

Jag hade tänkt säga massa annat men jag kunde inte forma orden. Bara tanken på dem fick rösten att börja darra och kroppen att börja skaka. Det fick han heller inte se. Oavsett vad!

Så fort jag låste dörren om honom bröt helvete ihop. Tiden kan helt enkelt inte läka alla sår och just nu känns det som att jag är tillbaka där igen..
Att jag har så lite kontroll över mig själv är skrämmande! Jag vet inte vad jag ska ta mig till?! För jag kan inte få något ogjort och klockan ser ut att vägra gå tillbaka..

Varför mitt samvete inte kan hantera det här förstår jag bara inte? Vem fan tror jag att jag är????

Blandade känslor.

Någon som provat att koppla bort sig själv från sina egna tankar nångång? Jag pratar inte om att leva i nuet och sånt bullshit utan mer om att lyssna på sina egna tankar. Att observera dem som att de tillhör någon annan.

Att höra mig själv resonera är bland det roligaste jag vet.
Jag som alltid påstått mig vara den mest normalt funtade människan på jorden kan lugnt konstatera att så icke är fallet!

Det är helt otroligt hur destruktiv och dyster jag kan tillåta mig själv att vara innan jag ser åt att lägga manken till, för många gånger finns det faktiskt inga anledningar att vara på just det humöret och låta opålitliga och irrationella tankebanor styra mig.

Jag tänker för mycket med känslor och det behöver jag lära mig att låta bli. Känslor är nämligen inget att lita på, i vart fall inte om man ska tro den senaste tidens trender inom psykologifältet.

I boken, The art of the good life beskriver författaren, Rolf Dobbeli det som ”the introspection illusion” Han tror att känslor är falska,

” Examine the evidence, not your subsequent interpretation of it… Don’t make your emotions your compass…consists of a dozen magnetic needles, all pointing in different directions and swiveling incessantly around and around. Would you set sail across an ocean with a compass like that? Exactly. So don’t use it to navigate your life.”

Tycker det låter förnuftigt!

Läs boken, den är otroligt bra och skrämmande logisk.

Kvinnor!

Igår gick jag ut i regnet och tog en promenad till en pizzeria inte så långt undan härifrån. Stället är inte stort och endast ett fåtal sittplatser finns för dem som inte tar med maten hem. Precis när jag fått min pizza kommer ett yngre par in. Tjejen i fråga ser ut att drabbas av panik när hon får syn på mig. Först förstår jag inte varför men det går snabbt upp för mig vad som är på tok. Från det att de beställer och tills dem får maten står hon där som en fet jävla vägg framför mig och rör sig inte ur fläcken. Jag sitter alltså på en barstol och försöker äta min pizza med en fet röv som skymmer allt i min väg. Just då var vi dem enda kunderna där så det fanns gott om plats för den här rumpan att parkera sig någon annanstans. Varför hon inte gjorde det var för att hennes kille inte skulle råka få minsta syn på mig. Det var hur tydligt som helst att så var fallet. Tjejen visste inte vart hon skulle ta vägen och jag bara gissar hur lång och miserabel den här stunden blev för henne.

Har aldrig förstått mig på det här beteendet hos kvinnor! Det händer otroligt nog väldigt ofta och för inte så längesen höll jag också på att kosta en stackars man livet. Jag var ute och gick och på min motsatta sida går ett par hand i hand. Jag ser på några meters håll hur även denna kvinna håller på att drabbas av panik och hon verkar inte riktigt veta vad hennes nästa move skulle bli. Det kom nog som en överraskning för oss alla, även för henne själv. Vad hon valde att göra precis innan de var på väg att passera mig i ett möte var att helt plötsligt och från ingenstans knuffa ut sin kille på en högt trafikerad väg. Flera bilar fick råbromsa, människor tutade och skrek, och den stackars killen stod där som ett stort frågetecken och fattade precis ingenting. Efter en liten stund såg jag hur det gick upp för honom vad som hänt, alltså vad hans tjej hade gjort i ren skräck och svartsjuka. Inte många gånger i mitt liv har jag sett en människa så förbannad. Han blev helt ifrån sig och skrek och skällde allt vad han bara kunde på den där stackarn som nu stod där med svansen mellan benen. Jag gick vidare och besparade henne mina fördömande blickar men är ganska säker på att det var sista gången de gick och höll varandra i handen i kärlekens tecken.

Få saker uppskattar jag i livet så mycket som dans. Det här är konst i alla dess former!

Den röda fläcken.

Häromdagen hände något som fick mig att gå tillbaka till ett par episoder i mitt tidigare liv. Jag är ute på några ärenden när jag får syn på en stor fläck på asfalten. Plötsligt försvinner allt och jag var tillbaka till den sista gången jag stod så, över en stor, röd fläck.

Jag skulle till jobbet och hade för tillfället ingen bil så jag fick gå. Halvvägs dit stannar jag intill en gigantisk fläck som tydde på stora förluster av blod. Jag visste vad som hade hänt för nyheten hade redan spridit sig. En kille i stan, som jag tidigare hade hängt en del med och varit hemskt förälskad i hade stuckit ihjäl en student som kl 04 på morgonen varit ute med tidningar i sitt extrajobb. Minns inte hur många gånger han hade blivit stucken? 30, 40, 50 gånger?!

Han blev 22 år gammal.

När jag stod där, den där gången för många år sedan slog det mig för första gången hur pass dålig, jäkla omdömesförmåga jag faktiskt har. För det var inte längesen som jag själv hade orsakad samma typ av fläck, med mitt eget blod. Jag tänkte på det då. Hur brutal en kille jag tidigare varit så förälskad i visat sig vara och hur brutal min förra kille också hade varit, den där gången när jag skulle göra slut med honom. Det kunde han inte tåla så han försökte göra slut på mig istället. Och hade det inte varit för den där lastbilschauffören som stannade sitt fordon mitt i vägen och lyckades slita honom ifrån mig, så hade han kanske lyckats?

Den fläcken försvann inte på flera veckor och jag minns att jag önskade regn varenda dag. Alla som visste påminde mig. De skickade nämligen sms dagligen med info om hur platsen såg ut och med frågor om hur jag hade det.
Jag bytte telefonnummer och sa upp kontakten med samtliga som hade sett, även de som försökte stoppa honom men som inte klarade det. Den värsta smällen fick mitt ego. Den klarade fasiken inte skammen!!

”One glance is all you need”

Ibland måste man se det från den ironiska sidan. Det är det som gör livet finurligt på nåt sätt. Tragedier kan också ses med glimten i ögat tycker jag.

Så som när jag tidigare idag blev stoppad av en engelsktalande kvinna som undrade hur hon snabbast kunde ta sig till en specifik adress. Jag är ju knappast härifrån så jag var ju helt fel person att fråga men jag kunde faktiskt till slut hjälpa henne trots allt.

Anyhow, hon sa att hon för första gången skulle på ett besök till ”spermabanken” för att försöka bli gravid och att hon vart lite stressad och nervös. Yes! Självklart skulle hon fråga just mig.
Jag önskade henne lycka till och sa att jag skulle hålla tummarna men ville egentligen säga något helt annat. Förutom det att barn är en jävla dålig idé förstås.

Det jag ville säga var – ” Miss, if you wanna save yourself some time and money I know this guy.. he should be able to get you pregnant in no time. All you need from him is one glance and it should all be set and done. You don’t even have to take your clothes off before it’s all over! Here, I’ll give you his address but don’t tell him I sent you.”

Jag har självklart inte hans adress och jag sa ju naturligtvis inte detta, men jag ville. Det ville jag faktiskt.

Osexig självömkan.

När jag tycker synd om mig själv gör jag det riktigt bra.
Jag går grundligt igenom mina dilemman och konstaterar att det är mer synd om mig än någon annan på denna jord.

Precis!

Jag inser hur lite livet gett mig gratis och önskar att jag bara en endaste jävla gång kunde få något lättvint. Att jag liksom inte ska behöva offra min högra arm för att få lite lugn och ro. För en gång skull. Bara en enda jävla gång är allt jag kräver.

Punkt slut.

Ur funktion.

Har fått tillfällig kortslutning och befinner mig i reparationsläge. Behöver lära mig det här, ganska omedelbart om jag nånsin ska kunna tillfriskna igen. Jag överbelastar mig själv och glömmer bort att jag inte alls fungerar som vanligt. Nu har jag en lång lista på människor som väntar på min respons, IGEN och det ger mig sån jävla ångest så jag gömmer huvudet under täcket och låtsas att jag inte existerar för ett tag.

Loggar inte in på messenger, WhatsApp, Instagram eller Viber i skräck om eventuella läskvittenser och ifall jag skulle råka visas ”online”. Svarar inte på mail eller sms och mobilen är konstant på ljudlös.

Det är det här som är det värsta! När jag väl får tummen ur och ringer upp en vän som har försökt nå mig i veckor eller månader så leder det till ännu mer kontakt. Människan vill prata igen. Helst nästa dag. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Samma sak är det att träffas.

Jag orkar INTE!

Och det är inget direkt val jag har.
Det blir för mycket med flera olika människor, – deras livssituationer, bekymmer och problem, känslor och tankar and so on..

Rå. Är det så man kan beskriva det?

Jag känner mig naken på sätt och vis. Utan utrustning. Mitt system kan inte längre sortera, utvärdera och memorera. Jag tar in allt som om jag vore ett barn. Håller inte längre den sunda distansen och det gör att jag havererar. Nu har jag gjort det, igen.

Kryssade av min ”to do list” i häpnande fart som om jag vore infantil och glömde bort att jag inte längre är kapabel till sådan effektivitet. Sen kom smällen och jag är mitt inne i en hektisk arbetsvecka. Hålla ihop nu! Falla isär sen.. 😳