”Du ser ut att må bra”

Sa han..

Lite visste han att jag fokuserade 100 % på att INTE bryta ihop. Att jag ständigt höll koll på mina händer och hade därav extremt svårt att koncentrera mig på vad han sa, eller på vad jag själv sa för den delen. Mina händer fick inte röra magen. No matter what så fick han inte se just det!

Jag hade tänkt säga massa annat men jag kunde inte forma orden. Bara tanken på dem fick rösten att börja darra och kroppen att börja skaka. Det fick han heller inte se. Oavsett vad!

Så fort jag låste dörren om honom bröt helvete ihop. Tiden kan helt enkelt inte läka alla sår och just nu känns det som att jag är tillbaka där igen..
Att jag har så lite kontroll över mig själv är skrämmande! Jag vet inte vad jag ska ta mig till?! För jag kan inte få något ogjort och klockan ser ut att vägra gå tillbaka..

Varför mitt samvete inte kan hantera det här förstår jag bara inte? Vem fan tror jag att jag är????

Blandade känslor.

Någon som provat att koppla bort sig själv från sina egna tankar nångång? Jag pratar inte om att leva i nuet och sånt bullshit utan mer om att lyssna på sina egna tankar. Att observera dem som att de tillhör någon annan.

Att höra mig själv resonera är bland det roligaste jag vet.
Jag som alltid påstått mig vara den mest normalt funtade människan på jorden kan lugnt konstatera att så icke är fallet!

Det är helt otroligt hur destruktiv och dyster jag kan tillåta mig själv att vara innan jag ser åt att lägga manken till, för många gånger finns det faktiskt inga anledningar att vara på just det humöret och låta opålitliga och irrationella tankebanor styra mig.

Jag tänker för mycket med känslor och det behöver jag lära mig att låta bli. Känslor är nämligen inget att lita på, i vart fall inte om man ska tro den senaste tidens trender inom psykologifältet.

I boken, The art of the good life beskriver författaren, Rolf Dobbeli det som ”the introspection illusion” Han tror att känslor är falska,

” Examine the evidence, not your subsequent interpretation of it… Don’t make your emotions your compass…consists of a dozen magnetic needles, all pointing in different directions and swiveling incessantly around and around. Would you set sail across an ocean with a compass like that? Exactly. So don’t use it to navigate your life.”

Tycker det låter förnuftigt!

Läs boken, den är otroligt bra och skrämmande logisk.

Kvinnor!

Igår gick jag ut i regnet och tog en promenad till en pizzeria inte så långt undan härifrån. Stället är inte stort och endast ett fåtal sittplatser finns för dem som inte tar med maten hem. Precis när jag fått min pizza kommer ett yngre par in. Tjejen i fråga ser ut att drabbas av panik när hon får syn på mig. Först förstår jag inte varför men det går snabbt upp för mig vad som är på tok. Från det att de beställer och tills dem får maten står hon där som en fet jävla vägg framför mig och rör sig inte ur fläcken. Jag sitter alltså på en barstol och försöker äta min pizza med en fet röv som skymmer allt i min väg. Just då var vi dem enda kunderna där så det fanns gott om plats för den här rumpan att parkera sig någon annanstans. Varför hon inte gjorde det var för att hennes kille inte skulle råka få minsta syn på mig. Det var hur tydligt som helst att så var fallet. Tjejen visste inte vart hon skulle ta vägen och jag bara gissar hur lång och miserabel den här stunden blev för henne.

Har aldrig förstått mig på det här beteendet hos kvinnor! Det händer otroligt nog väldigt ofta och för inte så längesen höll jag också på att kosta en stackars man livet. Jag var ute och gick och på min motsatta sida går ett par hand i hand. Jag ser på några meters håll hur även denna kvinna håller på att drabbas av panik och hon verkar inte riktigt veta vad hennes nästa move skulle bli. Det kom nog som en överraskning för oss alla, även för henne själv. Vad hon valde att göra precis innan de var på väg att passera mig i ett möte var att helt plötsligt och från ingenstans knuffa ut sin kille på en högt trafikerad väg. Flera bilar fick råbromsa, människor tutade och skrek, och den stackars killen stod där som ett stort frågetecken och fattade precis ingenting. Efter en liten stund såg jag hur det gick upp för honom vad som hänt, alltså vad hans tjej hade gjort i ren skräck och svartsjuka. Inte många gånger i mitt liv har jag sett en människa så förbannad. Han blev helt ifrån sig och skrek och skällde allt vad han bara kunde på den där stackarn som nu stod där med svansen mellan benen. Jag gick vidare och besparade henne mina fördömande blickar men är ganska säker på att det var sista gången de gick och höll varandra i handen i kärlekens tecken.

Få saker uppskattar jag i livet så mycket som dans. Det här är konst i alla dess former!

Den röda fläcken.

Häromdagen hände något som fick mig att gå tillbaka till ett par episoder i mitt tidigare liv. Jag är ute på några ärenden när jag får syn på en stor fläck på asfalten. Plötsligt försvinner allt och jag var tillbaka till den sista gången jag stod så, över en stor, röd fläck.

Jag skulle till jobbet och hade för tillfället ingen bil så jag fick gå. Halvvägs dit stannar jag intill en gigantisk fläck som tydde på stora förluster av blod. Jag visste vad som hade hänt för nyheten hade redan spridit sig. En kille i stan, som jag tidigare hade hängt en del med och varit hemskt förälskad i hade stuckit ihjäl en student som kl 04 på morgonen varit ute med tidningar i sitt extrajobb. Minns inte hur många gånger han hade blivit stucken? 30, 40, 50 gånger?!

Han blev 22 år gammal.

När jag stod där, den där gången för många år sedan slog det mig för första gången hur pass dålig, jäkla omdömesförmåga jag faktiskt har. För det var inte längesen som jag själv hade orsakad samma typ av fläck, med mitt eget blod. Jag tänkte på det då. Hur brutal en kille jag tidigare varit så förälskad i visat sig vara och hur brutal min förra kille också hade varit, den där gången när jag skulle göra slut med honom. Det kunde han inte tåla så han försökte göra slut på mig istället. Och hade det inte varit för den där lastbilschauffören som stannade sitt fordon mitt i vägen och lyckades slita honom ifrån mig, så hade han kanske lyckats?

Den fläcken försvann inte på flera veckor och jag minns att jag önskade regn varenda dag. Alla som visste påminde mig. De skickade nämligen sms dagligen med info om hur platsen såg ut och med frågor om hur jag hade det.
Jag bytte telefonnummer och sa upp kontakten med samtliga som hade sett, även de som försökte stoppa honom men som inte klarade det. Den värsta smällen fick mitt ego. Den klarade fasiken inte skammen!!

”One glance is all you need”

Ibland måste man se det från den ironiska sidan. Det är det som gör livet finurligt på nåt sätt. Tragedier kan också ses med glimten i ögat tycker jag.

Så som när jag tidigare idag blev stoppad av en engelsktalande kvinna som undrade hur hon snabbast kunde ta sig till en specifik adress. Jag är ju knappast härifrån så jag var ju helt fel person att fråga men jag kunde faktiskt till slut hjälpa henne trots allt.

Anyhow, hon sa att hon för första gången skulle på ett besök till ”spermabanken” för att försöka bli gravid och att hon vart lite stressad och nervös. Yes! Självklart skulle hon fråga just mig.
Jag önskade henne lycka till och sa att jag skulle hålla tummarna men ville egentligen säga något helt annat. Förutom det att barn är en jävla dålig idé förstås.

Det jag ville säga var – ” Miss, if you wanna save yourself some time and money I know this guy.. he should be able to get you pregnant in no time. All you need from him is one glance and it should all be set and done. You don’t even have to take your clothes off before it’s all over! Here, I’ll give you his address but don’t tell him I sent you.”

Jag har självklart inte hans adress och jag sa ju naturligtvis inte detta, men jag ville. Det ville jag faktiskt.

Osexig självömkan.

När jag tycker synd om mig själv gör jag det riktigt bra.
Jag går grundligt igenom mina dilemman och konstaterar att det är mer synd om mig än någon annan på denna jord.

Precis!

Jag inser hur lite livet gett mig gratis och önskar att jag bara en endaste jävla gång kunde få något lättvint. Att jag liksom inte ska behöva offra min högra arm för att få lite lugn och ro. För en gång skull. Bara en enda jävla gång är allt jag kräver.

Punkt slut.

” I’ll climb the hills you face. I’ll do this in your place. I do anything to go through it instead of you ”

Jag tog mitt jobb som mamma på allt för stort allvar. Det har jag insett nu – allt för sent, tyvärr. Herregud, vilken grej jag gjorde utav det. Skulle visa hela världen att jag var vuxen och vaccinerad och ta ansvar för mina egna beslut. Jag hade nog läst det mesta om det innan jag hann komma till vecka 12. Viktigt att vara ajour serru! Gick till privat (dyr) barnmorska under hela graviditeten och köpte allt för egna pengar. Det skulle naturligtvis vara av det dyraste slaget. Viktigt att visa att man faktiskt har råd att ta sina konsekvenser! Min son skulle minsann INTE kläs i second hand och jag checkade alltid, noggrant ”testfakta” innan jag köpte något. Självklart tillagade jag all hans föda från scratch med organiska produkter i stekpannor och kastruller fria från teflon etc etc. Det spelade ingen roll om en endaste kycklingklubba kostade 150 spänn, att jag själv inte ätit kött på femton år eller att han faktiskt i slutändan ändå inte skulle äta skiten. Jag tog mig tid till att laga långkok med finputsad högrev (en process som gjorde att jag kräktes varje gång), som naturligtvis inhandlats från någon lokal bonde med ekologisk uppfödning och biodynamiskt jordbruk. Hade alltid organiskt rödvin hemma till just den här rätten. Jag satt uppe hela nätter för den här jävla grytan, som han trots allt älskade. Jag vågar knappt tänka tillbaka på hur det var med fisk och havsmat. Säg mig, vilken helvetes jävla lax kan jag ge mitt barn, utan att stjäla tjugo år av hans framtid? Hur många fiskhandlare ska jag behöva argumentera med och hur långt ska jag behöva köra för att få köpt den där helvetes saken? Vet inte hur många böcker jag plöjde igenom den sista tiden, höggravid och fängslad i sängen. Fick absolut inte missa nåt! Sökte privatskola så fort han kom ut ur magen och åt fläckfritt under hela graviditeten. Det var så många detaljer och så mycket att lägga på minnet. Inget fick gå fel och jag skulle hela tiden ligga steget före. Det var ju trots allt ett liv det handlade om. Ett liv jag själv hade valt att sätta till världen. Ett oskyldigt, litet, pyttelitet liv. Det fanns ingen som helst tvekan om att jag skulle göra allt jag bara kunde för den här lille grabben! Förlossningen gick rätt åt skogen men det hade jag inte tid att tänka över, när det hela var klart. Sjukhuset gav mig en offentlig ursäkt och min privata och väldigt dyra barnmorska ringde upp mig några dagar senare i hopp om att jag skulle förlåta henne för sina idiotiska misstag som bidrog till att göra förlossningen till en mardröm jag sent kommer att glömma. (En annan story) När vi kom hem från BB kunde jag inte tänka på NÅGOT annat än alla bebisar och barn där ute som på grund av diverse anledningar inte fick kärlek och omsorg. Jag blev helt besatt! Varje sak jag gjorde för min son fick mig att tänka på alla de där ute som inte fick det han fick, alltså – bröstmjölk, närhet, värme, kärlek, kramar, pussar, – nynnad, nattad, vyssjad, tröstad.. and so on. Det åt på något vis upp mig inifrån. Den plötsliga insikten om att det fanns så många barn där ute som saknade detta. Hur kunde människor göra så där? Hur kunde föräldrar göra så där? Hur kunde mammor göra så där? Hur kunde vi göra så där? Hur kunde JAG göra så där? Till slut tog jag ett slags kollektivt ansvar för samtliga föräldrar som valt eller blivit tvungna att överge sina små liv. Det var plötslig mitt fel att deras barn inte fick sina basala behov och rättigheter tillgodosedda. Idag har jag förstått att just denna detaljen har med min egen uppväxt att göra och det faktum att jag själv har saknat det mesta utav ovanstående. Det har faktiskt allt att göra med min mamma.. (En annan story)