Ur funktion.

Har fått tillfällig kortslutning och befinner mig i reparationsläge. Behöver lära mig det här, ganska omedelbart om jag nånsin ska kunna tillfriskna igen. Jag överbelastar mig själv och glömmer bort att jag inte alls fungerar som vanligt. Nu har jag en lång lista på människor som väntar på min respons, IGEN och det ger mig sån jävla ångest så jag gömmer huvudet under täcket och låtsas att jag inte existerar för ett tag.

Loggar inte in på messenger, WhatsApp, Instagram eller Viber i skräck om eventuella läskvittenser och ifall jag skulle råka visas ”online”. Svarar inte på mail eller sms och mobilen är konstant på ljudlös.

Det är det här som är det värsta! När jag väl får tummen ur och ringer upp en vän som har försökt nå mig i veckor eller månader så leder det till ännu mer kontakt. Människan vill prata igen. Helst nästa dag. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Samma sak är det att träffas.

Jag orkar INTE!

Och det är inget direkt val jag har.
Det blir för mycket med flera olika människor, – deras livssituationer, bekymmer och problem, känslor och tankar and so on..

Rå. Är det så man kan beskriva det?

Jag känner mig naken på sätt och vis. Utan utrustning. Mitt system kan inte längre sortera, utvärdera och memorera. Jag tar in allt som om jag vore ett barn. Håller inte längre den sunda distansen och det gör att jag havererar. Nu har jag gjort det, igen.

Kryssade av min ”to do list” i häpnande fart som om jag vore infantil och glömde bort att jag inte längre är kapabel till sådan effektivitet. Sen kom smällen och jag är mitt inne i en hektisk arbetsvecka. Hålla ihop nu! Falla isär sen.. 😳

”Varit sexiga tillsammans”

”Mamma, du är sexig” säger min åttaåring helt plötsligt från ingenstans. – ”Åh, man tackar. Tycker du det? Det vet jag ju i och för sig redan men tack, älskling”

”Usch vad du är äcklig, mamma. Jag vet allt att du och pappa varit sexiga tillsammans, iallafall en gång för annars hade inte jag funnits. Du har inte alls bakat mig för man kan faktiskt inte baka barn”

Haha, jag trodde jag skulle dö. Vek mig dubbelt av skratt medan min son stod där som ett frågetecken och inte alls fann det lika roligt. Vart har du hört det frågar jag till slut, plötsligt medveten om att vi faktiskt aldrig haft den här diskussionen. ”Teo berättade att för att få barn måste en mamma och pappa vara nakna och sexiga tillsamman så jag vet att du och pappa har gjort det.”

Det jag ville säga var att – Gud, påminn mig inte om den där biten, för helvete vad dålig din far var i sängen men istället sa jag, ”Jo, det stämmer, älskling. Vi har har varit nakna tillsammans men att vara sexig är något annat förstår du.”


”Usch, jag vill inte prata om det. Vad äckliga ni är, du och pappa. Vilken tur att ni inte gör sånt längre.”

Ja. Vad ska man säga? 😅

Så här tycker min son att jag ser ut 😳

”Orimligt”

Säger min psykiatriker. Hon syftar då på när jag glömmer att tänka på alla hemska saker jag gjort och straffa mig själv för det. Eller på det faktum att jag den sista tiden glömt bort att tänka på min son och att jag är mamma.

Ibland kommer jag på mig själv att inte ha tänkt på honom i närmare en timme. Shit!
Jag brukar påminna mig själv om vissa specifika saker som hänt under mitt liv, så att jag kan älta mer dåligt samvete över det. Tycker väl egentligen inte att jag riktigt förtjänar att leva utan den dagliga piskan.

Jag föraktar mig själv för allt jag utsatt min son för och hur jag inte prioriterat honom när han behövt mig som mest. Som de gånger jag låg apatisk i sängen och lät honom leka med dator och iPad i timmar istället för att själv aktivera honom på något mer kreativt och sunt sätt.


Jag föraktar mig själv för de val jag gjort som lett till förödande konsekvenser, som till exempel ”den danska döden” som ett kapitel i mitt liv handlar om.

Jag gjorde något hemskt, jag vet! Jag lät mina impulser styra mig för ett ögonblick, (två gånger) och för det ska jag betala, resten av mitt liv.
Det ska jag själv se till!

Ofta kommer jag på mig själv att hålla handen för magen när jag tänker på honom. Som att det på något sätt skulle skydda innehållet ifrån honom. Det om något är orimligt. För innehållet är sedan länge borta och det var faktiskt inte han som var hotet. Det var hela tiden… jag.

Paperman

James Lake är en brittisk konstnär som bland annat gjort den här skulpturen kallad ”paperman”

Han fick cancer i tidig ålder, överlevde mot alla odds men blev tvungen att amputera ena benet. Han gör skulpturer och har som huvudmaterial, papp / kartong. Här har han avbildat sig själv under själva tillverkningsprocessen, när han skapar. James säger att det är under denna process som hans tankar släpps fria och nuet anländer. En meditativ process. Jag tycker den här skulpturen säger så otroligt mycket.

Människor inspirerar mig. Jag behöver inga övernaturliga gudar att tro på då världen är full av människor som kan inspirera. För mig är en utav dem den franske författaren Jacques Lusseyran. Han har bland annat skrivit boken ”and there was light”, vilket är en otroligt vacker autobiografi. Den handlar om hur han som åttaåring blev blind och hur han tacklade det igenom sin uppväxt, under andra världskriget och den franska motståndsrörelsen som han kom att ha väldigt stor inflytelse över. Den är minst sagt spännande att läsa och jag älskar sättet han skriver på! Jag rekommenderar den starkt till den som önskar att sätta saker i perspektiv och lära sig massor om hur andra världskriget påverkade Frankrike. Författaren är dessvärre död nu.

Ledig vecka.

Haft ledigt från jobbet den här veckan men fyllt den med massa annat. För mycket! Förutom tre läkarbesök har jag också träffat en del vänner. Jag märker att jag inte riktigt klarar av att hantera för mycket stimuli. En person i taget är just nu allra bäst. Fler än så gör att jag behöver ta in fler känslor, ytterligare information, andra perspektiv, etc och det kan inte riktigt min hjärna hantera. I fredags var vi tre stycken totalt och det gick inte långa stunden innan man reagerade på att jag ställde samma frågor om och om igen. Jag vet att jag gör det för jag kommer på mig själv ungefär samtidigt som jag återigen får svaret, – ”Spanien, just det.. det var dit du skulle? Nu på måndag alltså? Precis! Jo, nu minns jag ju att du sa det förut, sorry”

Jag glömmer inte med flit men det blir bara för mycket information på för kort tid. Folk kan irritera sig på att jag verkar mindre intresserad i deras liv än vanligt men jag kan inte hjälpa det. Först och främst så stämmer det föregående påståendet. Jag har faktiskt såpass nog med mitt eget just nu att det inte finns utrymme för andras trivialiteter och det bekommer mig inte särkilt mycket om jag signalerar just det. Jag har alltid valt andra före mig själv men det gör jag inte längre. Den läxan har jag redan lärt. Sen så tycker jag i allmänhet att folk pratar allt för mycket! Ingen som vågar låta några tysta sekunder passera och allt som hänt i ens liv måste delas. Det är inte intressant! Jag blir stressad av konstanta ljud och hypade människor. Sharing är verkligen NOT caring i många fall och människor skulle lära sig att knipa lite mer tycker jag.

Hur som helst så är jag ganska urladdad just nu och det passar lite dåligt med den jobbveckan som följer men det är inget att göra åt. Samtliga läkare och psykologer jag träffat den sista tiden har ifrågasatt min arbetsförmåga och tar fort upp sjukskrivning men det vill jag inte. Jag har varit nog ledig det sista året och behöver vara i arbete nu. För mycket tid med mig själv är inte bra för mig själv! Sedan har jag också skaffat ett jobb som knappt kräver några professionella skills och jag har inte heller många arbetskollegor. Det passar mig utmärkt just nu och jag vill gärna behålla det ett tag till.

Operahuset i Cph

Vi får ses en dag..

..absolut! Inte.

Jag vet ju att jag bara säger så för att fortsätta flyta samtalet. Får faktiskt dåligt samvete över det många gånger men just nu kan jag inget göra. Häromdagen kom jag att börja snacka mat med en manlig kollega. Han berättade att hans fru älskade thaimat och att hon var fantastiskt duktig på att laga det. Jag nämnde att jag också tyckte om det thailändska köket och plötsligt blev jag bjuden på middag hemma hos dem en dag nästa vecka. Fan!! Sånt här ger mig ångest för nu spenderar jag många vakna minuter på att försöka slingra mig ur det här. Hur ska jag göra? Vad ska jag säga? Kan ju inte längre skylla på min son vilket är förbaskat tråkigt! Om jag säger att jag är sjuk kommer jag garanterat att bli det. Så blir det alltid när jag använder den ursäkten. Karman tar mig omedelbart. Fan!

Har jag fortfarande rätt att kalla mig det?

Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom. Han finns där konstant och hela tiden. Vaknar på nätterna av att jag inte hör han andas, sträcker ut en arm för att känna efter och spärrar upp ögonen i panik när jag inser att han inte är där. Jag är ensam. Min son sover inte längre i min säng och trots att det snart gått ett år har det fortfarande inte sjunkit in. Jag träffar honom så ofta jag kan men det blir inte mer än ett par gånger i månaden.


Att gå i matbutiker är en jäkla ångest då jag bara passerar allt jag i vanliga fall hade köpt in. Sånt som A äter och tycker om. Sånt som jag inte längre behöver ha hemma för att jag inte längre lagar hans mat. Jag tvättar heller inte längre hans kläder och i duschen står bara mina produkter.

Jag har aldrig haft för avsikt att lämna honom. Trodde aldrig att detta skulle ske och kan inte fatta att det blivit så. Jag har svikit honom många gånger men det här är något annat. Så här gör ingen mamma! Pappor, jo. Mammor, nej. Man lämnar inte sitt barn för att man inte orkar. Det gör man inte! Men jag gjorde det och nu bor han hos sin pappa. När folk frågar om jag har barn skäms jag nåt så oerhört mycket.

Jag vågar knappt berätta det för hur ska man förklara för andra människor att man valt bort det käraste man har och blivit tvungen att välja sig själv för en stund? Det förstår de inte och jag förstår det. Jag hade också blivit paff. En mamma lämnar inte sitt barn. Det gör hon bara inte! Då förtjänar hon inte att kalla sig för mamma. Eller?

” I’ll climb the hills you face. I’ll do this in your place. I do anything to go through it instead of you ”

Jag tog mitt jobb som mamma på allt för stort allvar. Det har jag insett nu – allt för sent, tyvärr. Herregud, vilken grej jag gjorde utav det. Skulle visa hela världen att jag var vuxen och vaccinerad och ta ansvar för mina egna beslut. Jag hade nog läst det mesta om det innan jag hann komma till vecka 12. Viktigt att vara ajour serru! Gick till privat (dyr) barnmorska under hela graviditeten och köpte allt för egna pengar. Det skulle naturligtvis vara av det dyraste slaget. Viktigt att visa att man faktiskt har råd att ta sina konsekvenser! Min son skulle minsann INTE kläs i second hand och jag checkade alltid, noggrant ”testfakta” innan jag köpte något. Självklart tillagade jag all hans föda från scratch med organiska produkter i stekpannor och kastruller fria från teflon etc etc. Det spelade ingen roll om en endaste kycklingklubba kostade 150 spänn, att jag själv inte ätit kött på femton år eller att han faktiskt i slutändan ändå inte skulle äta skiten. Jag tog mig tid till att laga långkok med finputsad högrev (en process som gjorde att jag kräktes varje gång), som naturligtvis inhandlats från någon lokal bonde med ekologisk uppfödning och biodynamiskt jordbruk. Hade alltid organiskt rödvin hemma till just den här rätten. Jag satt uppe hela nätter för den här jävla grytan, som han trots allt älskade. Jag vågar knappt tänka tillbaka på hur det var med fisk och havsmat. Säg mig, vilken helvetes jävla lax kan jag ge mitt barn, utan att stjäla tjugo år av hans framtid? Hur många fiskhandlare ska jag behöva argumentera med och hur långt ska jag behöva köra för att få köpt den där helvetes saken? Vet inte hur många böcker jag plöjde igenom den sista tiden, höggravid och fängslad i sängen. Fick absolut inte missa nåt! Sökte privatskola så fort han kom ut ur magen och åt fläckfritt under hela graviditeten. Det var så många detaljer och så mycket att lägga på minnet. Inget fick gå fel och jag skulle hela tiden ligga steget före. Det var ju trots allt ett liv det handlade om. Ett liv jag själv hade valt att sätta till världen. Ett oskyldigt, litet, pyttelitet liv. Det fanns ingen som helst tvekan om att jag skulle göra allt jag bara kunde för den här lille grabben! Förlossningen gick rätt åt skogen men det hade jag inte tid att tänka över, när det hela var klart. Sjukhuset gav mig en offentlig ursäkt och min privata och väldigt dyra barnmorska ringde upp mig några dagar senare i hopp om att jag skulle förlåta henne för sina idiotiska misstag som bidrog till att göra förlossningen till en mardröm jag sent kommer att glömma. (En annan story) När vi kom hem från BB kunde jag inte tänka på NÅGOT annat än alla bebisar och barn där ute som på grund av diverse anledningar inte fick kärlek och omsorg. Jag blev helt besatt! Varje sak jag gjorde för min son fick mig att tänka på alla de där ute som inte fick det han fick, alltså – bröstmjölk, närhet, värme, kärlek, kramar, pussar, – nynnad, nattad, vyssjad, tröstad.. and so on. Det åt på något vis upp mig inifrån. Den plötsliga insikten om att det fanns så många barn där ute som saknade detta. Hur kunde människor göra så där? Hur kunde föräldrar göra så där? Hur kunde mammor göra så där? Hur kunde vi göra så där? Hur kunde JAG göra så där? Till slut tog jag ett slags kollektivt ansvar för samtliga föräldrar som valt eller blivit tvungna att överge sina små liv. Det var plötslig mitt fel att deras barn inte fick sina basala behov och rättigheter tillgodosedda. Idag har jag förstått att just denna detaljen har med min egen uppväxt att göra och det faktum att jag själv har saknat det mesta utav ovanstående. Det har faktiskt allt att göra med min mamma.. (En annan story)


Det där ansiktet.

Djupa sår som är öppna och fortfarande forsar blod har typiska karaktär. De förvränger ansikten och låter sig inte döljas. Idag mötte jag ett sånt ansikte igen.
Ett ansikte vars stora sorg och förtvivlan syntes från flera hundra meters håll. En sorg så mörk att inget på denna jord kunde dölja den.
En sorg orsakad endast av sår så djupa att det dränerat allt i sin väg. Jag ser den allt oftare nu. Den är lätt att känna igen för den har egentligen bara ett ansikte, oavsett vem den sitter på. När jag möter det ansiktet blir jag tafatt. Jag får svårt att andas och varenda cell i min kropp ryser av obehag. Jag känner den enorma smärtan för jag tvingas att dela den. Jag har inget val, inte nu längre. Förut fanns den inte för jag såg den inte. Nu finns den i högsta grad och jag tycks se den överallt, sorgen med ansiktet. Den är mörk och den har likt cancer, mer eller mindre, bestämt sig för att stanna. Visst kan den försvinna ett tag men vi vet ju alla att den kommit för att bli.