Två veckors semester.

Det var en märklig känsla. Att få uppleva landstinget från andra sidan. Den första veckan var det ingen som visste om det. Jag var bara en egenföretagare vid detta tillfälle. Jag som alltid hållit mig långt undan psykiatrin låg plötsligt inne som patient och i rummet mitt emot låg en mycket instabil ung tjej. Hon var lång, smal med ett långt blond svall. Hela hon var täckt av plåster och skärsår och hon bar på den där intensivt frånvarande men besatta blicken. När hon inte gick fram och tillbaka i korridoren var hon inne på sitt rum och slog huvudet i väggen eller försökte krossa ett fönster. Det var alltid något med henne.
Till skillnad från mina medpatienter hade jag fri tillgång till ytterdörren. Jag kunde gå ut och in som jag ville mellan kl 07-22. Det gjorde jag också. Oftast ner till en skolgård som var tom på barn pga sommarlovet. Där låg jag i den här gungan på en sjukhusfilt med musik i öronen och rökte en joint eller två för att lugna nerverna. Att få med sig lite röka in på låst avdelning var ingen match för mig och jag hade så jag klarade mig ett tag. Personalen märkte vad jag vet aldrig något när jag väl kom upp igen. De tog regelbundna pisseprov men det hanterade jag också väldigt fint. I vilket fall så låg den här skolan precis intill järnvägsspåret. Den långa tjejen lyckades rymma två gånger och den andra gången låg jag i denna gunga och hade precis tänt en jay när jag helt plötsligt blir omgiven av poliser, hundar, brandmän, sjukhuspersonal och annat. Jag får panik och släcker fort som fan det som glöder. Hon hade irriterat mig den tjejen ett tag nu. Vet inte om hon led av en stark längtan till döden eller uppmärksamhet men hon försökte alltså ta sitt liv på rälsen igen och nu var polisen tillkallad dit…igen. Och jag var nära på att åka fast tack vare henne. När jag väl blev ensam igen kunde jag höra henne flämta lite längre bort. Jag rökte färdigt det jag tidigare rullat och gick med bestämda steg bort dit, fann henne sittande på huk strax innanför staketet som skyddade rälsen, satte mig intill henne och sa ”om du verkligen vill dö hjälper jag dig gärna med det”. #ångestsomfan
Annons

”You look healthy”

Sa min barndomskompis när jag sist hälsade på i helgen. ”Oh”sa jag då, ”maybe it’s because of the happy pills? Did I tell you I started some weeks ago?” – You did svarade hon med världens mest fördömande blick och sen pratade vi inte mer om det.

Jag är nu inne på fjärde veckan med cipramil och jag kan faktiskt inte säga om det har gjort något hittills men jag konstaterar att jag i vart fall inte blivit sämre. Det är med andra ord ganska stabilt och jag gillar’t 😊

Sömnen är fortfarande sådär trots att jag äter två olika sorters piller för det men jag är glad för dem få timmar jag får. Jag vaknar fortfarande i pölar av svett men jag drömmer inte längre mardrömmar. Jag drömmer faktiskt inte överhuvud taget längre tack vare sovtabletterna och det är jag otroligt tacksam för. Sedan jag startade på dem för ca fem veckor sedan har jag fått sova hela 3-4 h i sträck och jag behöver inte längre drömma vilket var det värsta med hela grejen. När mörkret kom visste jag att mer mörker skulle komma så fort jag bara klappade igen ögonlocken.

Den som säger att tiden läker alla sår..

..skulle haft en fet jävla höger rätt över det glupska ansiktet! Men, jag har faktiskt, ibland, även om under väldigt korta stunder, den sista tiden börjat tro på det lite själv.

Det är något nytt som börjat krypa in i vardagen det sista. Små gnistan av hopp. På att det kanske existerar en framtid där jag kommer tänka tillbaka på det här och säga – puha! Det var en jävla tid men jag klarade det. Jag kom mig igenom helvetet på jorden och jag blev så jäkla mycket starkare utav det.

Det här är alltså något jag tänker att jag skall säga. I framtiden. Snart. Idag är verkligheten någon helt annan. Fortfarande mycket mörk, fast med små små gnistan av hopp..

En dag..