Vi får ses en dag..

..absolut! Inte.

Jag vet ju att jag bara säger så för att fortsätta flyta samtalet. Får faktiskt dåligt samvete över det många gånger men just nu kan jag inget göra. Häromdagen kom jag att börja snacka mat med en manlig kollega. Han berättade att hans fru älskade thaimat och att hon var fantastiskt duktig på att laga det. Jag nämnde att jag också tyckte om det thailändska köket och plötsligt blev jag bjuden på middag hemma hos dem en dag nästa vecka. Fan!! Sånt här ger mig ångest för nu spenderar jag många vakna minuter på att försöka slingra mig ur det här. Hur ska jag göra? Vad ska jag säga? Kan ju inte längre skylla på min son vilket är förbaskat tråkigt! Om jag säger att jag är sjuk kommer jag garanterat att bli det. Så blir det alltid när jag använder den ursäkten. Karman tar mig omedelbart. Fan!

” I’ll climb the hills you face. I’ll do this in your place. I do anything to go through it instead of you ”

Jag tog mitt jobb som mamma på allt för stort allvar. Det har jag insett nu – allt för sent, tyvärr. Herregud, vilken grej jag gjorde utav det. Skulle visa hela världen att jag var vuxen och vaccinerad och ta ansvar för mina egna beslut. Jag hade nog läst det mesta om det innan jag hann komma till vecka 12. Viktigt att vara ajour serru! Gick till privat (dyr) barnmorska under hela graviditeten och köpte allt för egna pengar. Det skulle naturligtvis vara av det dyraste slaget. Viktigt att visa att man faktiskt har råd att ta sina konsekvenser! Min son skulle minsann INTE kläs i second hand och jag checkade alltid, noggrant ”testfakta” innan jag köpte något. Självklart tillagade jag all hans föda från scratch med organiska produkter i stekpannor och kastruller fria från teflon etc etc. Det spelade ingen roll om en endaste kycklingklubba kostade 150 spänn, att jag själv inte ätit kött på femton år eller att han faktiskt i slutändan ändå inte skulle äta skiten. Jag tog mig tid till att laga långkok med finputsad högrev (en process som gjorde att jag kräktes varje gång), som naturligtvis inhandlats från någon lokal bonde med ekologisk uppfödning och biodynamiskt jordbruk. Hade alltid organiskt rödvin hemma till just den här rätten. Jag satt uppe hela nätter för den här jävla grytan, som han trots allt älskade. Jag vågar knappt tänka tillbaka på hur det var med fisk och havsmat. Säg mig, vilken helvetes jävla lax kan jag ge mitt barn, utan att stjäla tjugo år av hans framtid? Hur många fiskhandlare ska jag behöva argumentera med och hur långt ska jag behöva köra för att få köpt den där helvetes saken? Vet inte hur många böcker jag plöjde igenom den sista tiden, höggravid och fängslad i sängen. Fick absolut inte missa nåt! Sökte privatskola så fort han kom ut ur magen och åt fläckfritt under hela graviditeten. Det var så många detaljer och så mycket att lägga på minnet. Inget fick gå fel och jag skulle hela tiden ligga steget före. Det var ju trots allt ett liv det handlade om. Ett liv jag själv hade valt att sätta till världen. Ett oskyldigt, litet, pyttelitet liv. Det fanns ingen som helst tvekan om att jag skulle göra allt jag bara kunde för den här lille grabben! Förlossningen gick rätt åt skogen men det hade jag inte tid att tänka över, när det hela var klart. Sjukhuset gav mig en offentlig ursäkt och min privata och väldigt dyra barnmorska ringde upp mig några dagar senare i hopp om att jag skulle förlåta henne för sina idiotiska misstag som bidrog till att göra förlossningen till en mardröm jag sent kommer att glömma. (En annan story) När vi kom hem från BB kunde jag inte tänka på NÅGOT annat än alla bebisar och barn där ute som på grund av diverse anledningar inte fick kärlek och omsorg. Jag blev helt besatt! Varje sak jag gjorde för min son fick mig att tänka på alla de där ute som inte fick det han fick, alltså – bröstmjölk, närhet, värme, kärlek, kramar, pussar, – nynnad, nattad, vyssjad, tröstad.. and so on. Det åt på något vis upp mig inifrån. Den plötsliga insikten om att det fanns så många barn där ute som saknade detta. Hur kunde människor göra så där? Hur kunde föräldrar göra så där? Hur kunde mammor göra så där? Hur kunde vi göra så där? Hur kunde JAG göra så där? Till slut tog jag ett slags kollektivt ansvar för samtliga föräldrar som valt eller blivit tvungna att överge sina små liv. Det var plötslig mitt fel att deras barn inte fick sina basala behov och rättigheter tillgodosedda. Idag har jag förstått att just denna detaljen har med min egen uppväxt att göra och det faktum att jag själv har saknat det mesta utav ovanstående. Det har faktiskt allt att göra med min mamma.. (En annan story)


Det där ansiktet.

Djupa sår som är öppna och fortfarande forsar blod har typiska karaktär. De förvränger ansikten och låter sig inte döljas. Idag mötte jag ett sånt ansikte igen.
Ett ansikte vars stora sorg och förtvivlan syntes från flera hundra meters håll. En sorg så mörk att inget på denna jord kunde dölja den.
En sorg orsakad endast av sår så djupa att det dränerat allt i sin väg. Jag ser den allt oftare nu. Den är lätt att känna igen för den har egentligen bara ett ansikte, oavsett vem den sitter på. När jag möter det ansiktet blir jag tafatt. Jag får svårt att andas och varenda cell i min kropp ryser av obehag. Jag känner den enorma smärtan för jag tvingas att dela den. Jag har inget val, inte nu längre. Förut fanns den inte för jag såg den inte. Nu finns den i högsta grad och jag tycks se den överallt, sorgen med ansiktet. Den är mörk och den har likt cancer, mer eller mindre, bestämt sig för att stanna. Visst kan den försvinna ett tag men vi vet ju alla att den kommit för att bli.

Not in my cards!

Det tog mig ungefär sex månader att hämta mig från min första tinder-upplevelse. Nu visste jag bättre. 1 bild betyder ful person, han är kort om han inte skriver hur lång han är och skriver han för mycket är han bara trälig. Måste visa tänderna på minst en bild och nakna överkroppar samt gymbilder går fett bort. (Jag swipar höger ca en gång i veckan om jag har tur) Den här gången trodde jag att jag seriöst nappat på något gott. Haha. Det kan jag tala om för er att det hade jag i vart fall icke gjort!
Efteråt ca tre veckors skrivande fram och tillbaka bestämde vi oss för att träffas.
Jeeezus christ!!!
Jag förstod överhuvudtaget ingenting och blev bara mer och mer förvirrad. Vem fan är han tänkte jag tusen ggr.
Så småningom berättade han det. Han hade ADHD men var noggrant medicinerad sa han. Jag undrade om det inte var så att det, egentligen var ADHD’n som hade honom? Killen kunde ju för fan inte sitta still eller sluta prata. Han blev helt andfådd, svett och röd i ansiktet av att följa sitt eget tempo. Tyckte nog allt att jag hade förtjänat den informationen innan vi träffades men vad vet jag?
Nu hade jag faktiskt börjat bli riktigt frustrerad och behövde lite fysisk närhet då jag hade gått tom i över tre år. Därav belönade gudarna mig med nästa kille. Han var en fattig alkoholist med en allvarlig bipolär diagnos som var helt säker på att han när som helst skulle vinna nobelpriset i.. vad fan vet jag..

Matematik.

Jag hade inte beställt det. Jag visste ju inte att sånt fanns på menyn. Vad jag önskar att jag aldrig fått smaka. Ingenting kan nånsin bli detsamma igen! Alla andra bleknar fort i jämförelse med honom. Har aldrig upplevt något liknande!
Det fanns ingen tid, inget rum – jag bara svävade. Min kropp fick eget liv och jag lät mig varsamt styras. Precis vad jag behövde. Sex veckor senare kommer fakturan. Den slukade mitt konto totalt. Historien om hur ett plus blev till många minus..

”I thought my demons were almost defeated but you took their side and you pulled them to freedom..”

När ska det här helvetet ta slut? När får jag tillbaks kontrollen över mig själv igen? Ständigt påminns jag om det som hänt. En doft från ingenstans och jag stelnar till, fryser till is och börjar skaka i hela kroppen. En minsta flashback och hela dagen är förstörd. Det är så tröttsamt! Samma sak hela tiden, om och om igen. Jag försöker distrahera, göra annat men resultatet är vekt. Sociala sammanhang skrämmer mig så det kan jag inte ty till. Sist jag försökte gick det inte så väldigt bra. Jag blev övertalad av en vän att följa med på en mindre tillställning med tilltugg och lite folk. Under middagen uppstod en häftig diskussion mellan två utav gästerna som den ena påstod vara bättre än den andre på att laga mat. Diskussionen gick lite över styr och rösterna höjdes något utöver det vanliga. Jag kämpade så in i helvete med att verka oberörd då diskussionen inte hade något med mig att göra men det gick inte. Med en smidig finnes gick jag ut på balkongen då badrummet var upptaget och bröt ihop. Fullständigt. Började gråta som ett barn och skakade som ett asplöv. Fick panik över hur jag skulle komma därifrån och försökte ringa taxi men rösten bar inte. Min reaktion var ologisk, det vet jag men i den stunden kändes den så hotfull och verklig. Jag blev rädd på riktigt och förstod själv inte varför? Min vän som jag hade kommit dit med kom ut och undrade vart jag tog vägen. ”Taxi” var allt jag fick fram och tio minuter senare blev jag eskorterad dit av två män som bägge var så chockade att de inte visste vad de skulle ta sig till.

Ingen aptit.

Det här med maten. Det är jobbigt. Jag tvingar verkligen i mig det lilla jag får till. Orkar inte tugga. Orkar inte laga. Inget smakar. Det tar stopp medans jag tuggar och jag känner hur det bara växer och växer tills jag till slut spottar ut det kladdiga innehållet. Usch! Det enda jag i princip får i mig är kaffe och vatten. Känner jag mig yr och svimmel tar jag en kopp te med honung för sockrets skull. Jag handlar ingredienser i butiken för att sedan kasta det i soporna när färgen blivit grön. Nästan alla mina kläder är för stora och jag gillar verkligen inte det jag ser i spegeln. Har gått ner ca tre kg den sista månaden.
När jag blev inlagd på psyk för ganska precis ett år sedan visade vågen 48. Idag visar den knappt 52..

Josåattöööö


Har nu varit singel i snart åtta år och kan knappt minnas något annat längre. Det där med att det finns många fiskar i havet är bara en stor, jävla lögn och även om så är fallet så verkar ju samtliga ”fiskar” ha drabbats utav en allvarlig förgiftning tack vare den allt mer sura miljö de tvingas leva i. Jag kan nämligen inte få tag på något annat än värdelöst skräp som någon annan stackare förmodligen just tappat med flit. Min första tinderdejt, 2015 skulle nog blivit till en riktigt go komedifilm om den så skapats. Det visade sig nämligen att han just kommit ut ifrån ett längre fängelsestraff och hade blivit arresterad ombord på ett plan utav Säpo som sedan lämnat över honom till Norge. Han hade varit internationellt efterlyst ett tag och var då den ende utav tre kompanjoner fortsatt på fri fot. I Brasilien väntade ett låååångt fängelsestraff men eftersom Norge inte lämnade ut honom behövde han inte tänka så mycket över det. Han behövde liksom bara inte åka dit igen. Allt eftersom kom fler detaljer fram och det visade sig att han suttit inne med bland annat Anders Breivik och hade varit inblandad i många fler narkotikahärvor samt tjänat mer än multum under cirka tio års tid. Just nu bodde han dock hos en kompis och det var så jag råkade träffa honom oplanerat. Jag var nämligen på ”fest” i lägenheten över honom när jag hörde någon ropa mitt namn nedifrån. Han hade känt igen min röst och förstått att det var jag. Varför? Därför att jag i nästan två veckor snackat med honom i telefon. När han kom upp fick jag världens chock! Han var kort. Kort! När han gick såg det ut som att han drog ihop skinkorna för att han råkade vara akut bajsnödig och på något vis haltade sig fram med en jargong som var det mest osexiga jag någonsin sett. Och inte nog med det så hade han även världens största glögg mitt i käften. Färgen på det som såg ut att vara några slags tänder var, gul. Fy fan! Min kompis som ägde lägenheten frågade om jag hade ramlat någonstans och slagit i huvudet. Jag skulle filmat henne när hon rågrillade honom framför alla. Det började med att hon välkomnade idioten till sitt hem och ställde ett par frågor om vem han var. Han var dummare än en åsna. Det var vad han var. Shit vad jag skämdes. Några minuter in i konversationen ger jag henne klartecken på att köra all in. Hon ifrågasatte hans retarderade existens och sågade honom fullständigt och itu. Jag höll mig utanför diskussionen och började tugga på något ätbart och njöt det jag bevittnade som om det vore den bästa film. Han blev slaktad. Hon var rå. När hon var färdig med honom blev han helt besatt och resten av kvällen gjorde han allt vad han kunde för att få henne i säng. Den såg vi liksom inte komma och vi skrattar hysteriskt åt det än idag..

Fuck off!

Det var precis så jag förväntades uppträda och hade jag tänkt lite med huvudet kunde jag enkelt ha räknat ut det. Jag hade ju varit där förut. Visste precis hur det var och hur det skulle bli men jag tänkte med, Gud vet vad och hamnade slutligen i rejäl knipa. No shit!! #metoo lyste med sin frånvaro och män betedde sig i vanlig ordning som avskum. Visst fan visste jag att det skulle bli så. Varför jag hade ignorerat det vet jag fortfarande inte. En stor majoritet av befolkningen ser hemska ut, to tell you the truth. De flesta är gravt överviktiga, högljudda och allmänt skabbiga. Endast i innersta Manhattan kan man spotta vad vi finner vara normalt. Men även dem är slitna. I NYC är pressen på karriär större än stor och vill man komma nån vart hänger framtiden mycket på den sociala biten också. Alla vill synas, dag som natt. Att knyta kontakter är viktigt. Man ska hela tiden visa vad man går för. Man hinner med andra ord aldrig sova. Jag kunde inte förstå hur de orkade? Jobba långa dagar under hög press och festa hela nätterna för att sedan vara tillbaka på jobbet redan kl 08 dagen efter. ”Are you coming with us tonight grandma, or do you need your beauty sleep as usual?” var något jag ofta fick höra och det bekom mig faktiskt inte det minsta. ”At least I look my age and not twenty years older, ha”, kontrade jag alltid med och det fungerade varje gång. Amerikaner ser gamla ut och det har jag funnit ut beror på att de sover för lite och stressar för mycket. De är skalliga, feta och fula nästan hela bunten. Allt handlar om status och erövringar. Jag som precis hade varit ett tag i Italien och gått upp några kilon kände mig friskare och starkare än på länge. Men det gick inte en dag utan att jag fick ta emot ständiga kommentarer om min vikt och mitt utseende. ”You eat something this year honey? I’ll buy you dinner anytime.” ”You don’t need the gym sweetheart, you need food!” ”How was the pizza? Oh, I can’t ask you. It looks like you never touched one in your life”
Kvinnorna hatade mig. Männen älskade mig vilket fick kvinnorna att hata mig desto mer. Jag hatade alltihop. I Europa såg jag ut som vem helst. Jag kunde inte hjälpa att jag i NYC vägde i genomsnitt 20 kg mindre än de flesta kvinnor i min omgivning. Jag avskydde uppmärksamheten det drog med sig och förbannade mig över de feta kvinnornas aptit. Jag ville verkligen inte bli flörtad med, stött på och konstant avbruten av en eller annan som återigen ville ha min uppmärksamhet. Jag ville inte ha sexuella inviter, sms och förslag och jag ville definitivt heller inte bli sexuellt trakasserad. Jag höll liksom fortfarande på att hämta mig från chocken av vad jag nyligen gått igenom så män och sex var ungefär det sista jag tänkte på eller behövde i mitt liv. Men så åkte jag till NYC och började gräva min egen grav…
Någon gång, precis innan jag skulle lägga mig i den sa jag – No thanks and fuck off, igen. #nmftg