Imorgon smäller det.

Det här är vad jag skulle vilja höra imorgon. Att jag ska prova att shoppa bort mina känslor. Fast det har jag gjort förut. När jag tänker efter så är det nog precis det jag alltid gjort. Jag är en materialist ut i fingerspetsarna . En pedantisk sådan. En jobbig jävel. Vet inte hur många gånger jag ordnat i garderoben dem sista dagarna? Allt snyggt och prydligt med alla galgar åt rätt håll. Färgkombinationer, storlekar, kort, långt, etc etc. Jag hämtade alla mina kläder efter att jag kom hem från NYC och tvättade samtliga minst två gånger för att få bort doften av mitt förra hem. När jag packade upp plagg för plagg slog doften mig som ett hån. Jag hade aldrig känt den förut. När jag bodde där. Doften. Nu kände jag den så starkt att jag flera gånger fick hulka mig av illamående. Doften av mitt hus. Till och med ytterkläderna tvättade jag för att aldrig mer påminnas. Så går jag runt i mitt nya hem som är ca 250kvm mindre än mitt förra och donar och ordnar med alla mina kläder och de få saker jag fick med mig. Städar, dammar, torkar, pyntar och organiserar. Precis som jag älskar att göra. Och nu får jag det till utan problem. Jag har all tid i världen att hålla det fläckfritt så att jag kan andas. Och när jag tänker på alla resterande saker som finns kvar att hämta drabbas jag av en djup ångest som gör ont i hela kroppen. Den hanterar jag faktiskt någorlunda tack vare all ordning och reda i mitt nya hem. #ångestsomfan
Annons

Hon ville inte dö..

Den långa tjejen från mina två och enda veckor på psyk förra sommaren. Hon svarade att hon inte ville dö och när jag frågade varför hon isåfall gjorde så där, sa hon, ”jag vet inget annat” och det kunde jag ju inte riktigt argumentera så mycket med. Hon hade visst sysslat med självmordsförsök i flera år. Jag upplyste henne om så mycket annat man kunde fördriva tiden med men jag vet inte vad det gjorde för skillnad? ”Du behöver ju inte skära dig, banka huvudet i väggen och försöka hoppa framför tåget varje dag. Har du provat att läsa böcker?” ”Hur gammal är du” frågade jag. ”19” svarade hon. Jag gav upp. Tre dagar senare upprepade historien sig. Jag låg i gungan med musik i öronen och hade precis tänt en jay när jag från ingenstans blir omringad av varenda jäkla polis som fanns i den staden. Två brandbilar dök upp från tomma intet och polishundarna skällde överallt. Jag släckte inte det jag hade i handen den här gången, istället låg jag kvar där fullt medveten om att jag knappt betydde något i den här situationen. När jag vaknade till hade jag nog slumrat i två timmar. På väg upp till avdelningen igen blir jag stoppad av en, vad som ser ut att vara, väldigt orolig man. ”Jobbar du här?” – ”Ööh, nja, vad tänkte du på?” Och så rabblade han upp en historia om hur han räddat den här tjejen från att bli slaktat från tåget i sista sekund och hur han minns att hon var helt blodig (hon hade skurit sig samma dag) och hur hon grät.. osv osv. Han hade inte kunnat släppa det här och ville gärna veta varför en så ung tjej mådde så dåligt. Man såg tydligt hur chockad och berörd han var. Just i samma stund ser jag hennes mamma gå förbi. ”Jag kan inte säga något om den här tjejen men jag tyckte det var fint att du stannade bilen och klättrade upp för staketet för att hjälpa henne. Hennes mamma går där och jag kan säkert tänka mig att hon vill växla några ord med dig”. ”Tack” sa han och jag gick fort iväg. Puha! Det var nära ögat. Jag ville verkligen inte berätta att jag inte alls jobbade där utan faktiskt låg där som patient. Dagen efter när jag går ut från mitt rum för att fylla på lite kaffe ser jag honom sitta där tillsammans med den långa tjejens föräldrar och småprata. Han lyste upp när han såg mig. ”Du jobbar idag också?” skrek han från vad som kändes vara andra sidan rummet.PANIK! ”Jag jobbar inte här” sa jag barskt när jag var tillräckligt nära och vände fort på klacken, utan kaffe. När jag någon timme senare lämnar avdelningen för lite privattid i gungan igen ser jag honom sitta på en bänk precis framför entrén med ett stort, finurligt leende på läpparna. Den här gången väntade han på mig. När jag några dagar senare checkar ut från avdelningen vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen så jag checkar in på ett hotell i några nätter. Mattias som den här mannen hette var tillbaka i stan för jobb och undrade om vi kunde ses. Jag bjöd över honom på frukost till hotellet och gav honom den enkla versionen ”gick-in-i-väggen” Sen höll vi kontakten i något halvår innan jag lät det rinna ut ur sanden.

Tredje gången..

..och jag var tvungen att gå på begravningen. Det passade fint att sitta längst fram så ingen såg hur hysteriskt ledsen jag faktiskt var. Den här gången var mycket mitt fel. Jag hatade begravningen. Avskydde den! Jag hatade att se henne så ledsen och uppgiven. Önskade att jag kunde ta hennes smärta. Men hon hade aldrig gjort mig mer stolt. För att jag visste att han var stolt. Det var på något sätt det sista man kunde ge honom. Han hade ett gott hjärta, – rent och fint. Ville ingen ont. Bara vara för sig själv. Var alltid så stolt utav mig och förstod inte varför jag inte hade bättre självförtroende än så. Beundrade alltid min styrka och det jag uppnått. ”Fattar du att du bara är 29 och precis köpt din tredje nya bil?!” ”Och nu har du köpt ett stort jävla slott och ska öppna din egen firma, och sen är du ensamstående på det.” Aaaiiiight sa han så coolt han bara kunde och demonstrerade högt i en high-five. ”Du är så jävla tuff”
Han överdrev alltid. Ville göra det bättre än vad det var. Avgudade mig. Avgudade min son. Varje gång han kom hem efter en resa utomlands hade han presenter till honom, oss. Ringde mig och pratade i timmar för att höra om det senaste nytt. Den sista tiden hade jag inte tid. Jag minns att han ringde och lät pratglad men jag skulle snart öppna och låg så mycket efter och var extremt pressad. Istället satte jag på högtalaren och gav telefonen till min son. Så som han ville. Han bad att få prata med honom. Jag hörde honom skoja med A och försökte få honom att repetera ”jag är inte dum, jag är bara sveeeensk”. A repeterade vad han sa på både norska och svenska och jag log för mig själv. Efter ca 50 minuter blev jag allt för stressad och blev tvungen att avrunda. ”Jag skickar bilder imorgon så får du se hur det blev och glöm inte att komma och hälsa på”. Klick.
Några timmar senare får jag nytt sms. ”Det var hyggligt og höre stemmen din..” Jag svarade inte. Tre dagar senare undrar jag varför han inte reagerar på bilderna jag hade skickat och i samma ögonblick får jag reda på att han blivit funnen utav städerskan på ett hotellrum i den staden han själv bodde… #ångestsomfan

Babysteps.

Jag försöker hitta orden som kan göra storyn men det är svårt. Håller fortfarande på att identifiera känslor och reaktioner som uppstod i samband med tumultet. Bilden är fortsatt oklar och utan samtliga perspektiv. Logiken finns inte där. Varför? Hur? Vilka? Nej, jag är inte ett dugg närmare till att förstå. Men det börjar sjunka in. Som den duktiga koordinator jag är har jag börjat sortera bland minnet. Jag lägger var sak för sig. Tid, plats, tema, fakta, fragment, han, hon, hen..
Det skall dock nämnas att det går i snigelfart där jag endast tar en sak i taget. Jag har lärt mig att känna efter. Just nu är hela jag så skör att om jag inte ser till att mitt medvetna sakta och varsamt följer mitt omedvetna riskerar jag att hamna i ytterligare en kollaps. Och det mina vänner och ovänner, har jag definit inte råd med.
Därför är jag rädd för eventuell, framtida press i och med den här grejen jag och min doktor startat med psykiatrin. Jag vet hur det är. De kommer inte ha tid att vänta på att jag ska bli redo. De har inte möjlighet att ta hänsyn till när det passar mig. De har många som står i kö.. and so on and so fourth…
Jag vet hur det är… #ångestsomfan #posttraumatiskstress

På torsdag ska jag dit igen.

Fast den här gången ska jag träffa en psykiatriker specialiserad i psykologi eller tvärtom, en psykolog specialiserad i psykiatri. Så sa den där sjuksköterskan från vischan som jag skällde ut. Hon som liksom försökte propsa på mig nån slags bipolär diagnos genom att ställa vilseledande frågor med få svarsalternativ. Jävla idiot. Men vet inte om jag orkar få henne sparkad? Sånt har jag ju fått igenom förut. Det får mig att tänka tillbaka till den gången i Italien då jag ganska akut fick uppsöka en psykiatriker på grund av ett plötsligt, oväntat och ganska kraftigt anfall jag inte riktigt kunde kontrollera. Tack vare en god vän fick jag samma dag tid till en av landets främsta psykiatriker och efter nästan tre tysta timmar i ett stort, flott rum konstaterade han att jag lider av en form av komplex posttraumatisk stressyndrom och befinner mig i ett akut skede där jag inte riktigt sorterat ut vad som hänt ännu. ”You can’t even talk about it” upprepade han många gånger. Han sa också att det i högsta grad var en preliminär diagnos men att all hans erfarenhet säger honom att så är fallet. Åk hem och sök hjälp sa han. Du mår inte bra. Jag ville absolut inte åka hem och blotta tanken fick mig att rysa. Usch!

Jag tar tjuren vid hornen.

Och ska försöka möta en utav mina största rädslor. Jag har fruktat det så in i helvete men medvetet flyttat mig mycket närmare det. Varför? Jag älskade platsen innan, före. Jag känner mig trygg och tillfreds här på ett sätt jag inte gjort någon annanstans på väldigt länge. Jag har allt på ett behagligt avstånd härifrån. Just nu är det en mycket viktig detalj i mitt liv. Allt förutom detta då, som faktiskt bara är ett stenkast härifrån. Det som orsakade mig samma olycka två gånger på grund av att jag var en idiot. Första gången nämnde jag inget för honom förrän samma dag. Dagen då jag låg där utmattad av smärta, skuld, skam, ångest och förtvivlan. Det var som att jag fick en slags aggressiv kraft from above och ville att även han skulle få känna på det. Jag är dock ganska övertygad om att jag inte gjorde det på rätt sätt överhuvudtaget. Enkelt att se nu i efterhand. Andra gången blev annorlunda. Det var då jag bestämde mig för att alene acceptera straffet, erkänna synden och lägga mig flat som man säger på norsk. Resultatet: efter en tid i apatiskt och likgiltigt tillstånd blandat med plötsliga aggressiva utbrott på grund av hög stress kollapsade jag under för jävliga omständigheter… #posttraumatiskstress

Hemma.

Jag ska spendera resten av den här veckan med bland annat min mamma. Det är inte helt okomplicerat. Vi sköter oss fint med elefanten ständigt i rummet och vi låtsas inte om den. Vi står ut. Tror jag.

Jag kan inte hjälpa att känna en slags vrede gentemot henne. Jag är förbannad och besviken. Jag är fortfarande chockad och förvirrad. Min egen mamma! Mina ambivalenta tankebanor. ”Hon gjorde vad hon kunde, det hon kunde. Hon mår själv inte bra. Hon har gjort massa gott också. Det är inte hennes fel. Det är hennes fel..” Fan vad det är svårt! Jag vet egentligen vad jag borde göra men jag skjuter upp det hela tiden. För jag vet inte hur jag ska göra det? Det jag borde göra är att klippa bandet och säga farväl. Jag vet att det är det jag måste göra, för oss bägge två. Och det är nog lättare för mig att göra det än för henne. Ingen utav oss mår bra i varandras sällskap men vi låtsas som vi alltid gjort. Fast just nu är det svårare än någonsin och vi vet att den enda lösningen är att vi aldrig mer ses..

Jag vet bättre!

Det dröjde väl inte många minuter innan jag talade om för henne hur hon skulle sköta sitt jobb. Först beklagade jag hennes konservativa syn på människan och bad henne lämna sina personliga åsikter i kyrkan, var de hör hemma och se till att uppträda professionellt – nu, genast. Sen frågade jag om hon överhuvudtaget kunde se skogen för alla träd och bad om att försöka hålla fokus på att hitta orsaken och inte fumla runt bland alla symtom. Jag gjorde också tydligt att jag absolut inte var ute efter en diagnos eller en sjukskrivning så hon kunde faktiskt ta och chilla lite. Innan jag gick frågade jag även henne hur länge hon hade jobbat där och konstaterade då högt och tydligt att man efter tre år borde kunna se upp från sina papper och faktiskt se den man snackar med i ögonen då och då.

Jag var inställd på något helt annat förmodar jag och där borde vi egentligen snacka om förväntningar men det tar vi en annan dag. När hon ställde frågor om mitt sexliv blev jag pissed på grund av sättet hon ställde dem på. När hon frågade hur ofta jag kände mig promiskuös (jo, hon använde det ordet) och var villig till att ta höga risker för att ligga med en och annan man bad jag henne dra åt helvete. -” Jag vet inte hur det ser ut i din värld men i min värld behöver man inte riskera något för att få sex, man behöver knappt anstränga sig och man behöver absolut inte ta några som helst risker!” Jag sa till henne att sex kan få mig att försvinna lite och glömma verkligheten för en stund och hon gjorde världens jävla sak utav det. Stämplade mig direkt som lös och riskvillig. Gillar du att ligga med många män.. på kort tid och så? Vad fan var det för fel på henne? Jag hade inte en minsta tanke om sex eller män och hon försökte slänga på mig nåt slags sexmissbruk?! Först och främst ställde hon frågan om vad jag känner om sex och jag gav ett ärligt och öppet svar men jag sa fan inte att jag ligger med vem som helst när som helst! Jag är faktiskt jävligt kräsen. ”…och när du mår bra tror du då att du klarar allt och startar då nya projekt och du känner dig nte naiv för du tänker att du fixar det och sen tröttnar du… bla bla” – Öh, jag är inte naiv för jag tror inte. Inför varje nytt projekt djupdyker jag i saken och lär mig allt om det. Jag slukar information i löpande fart och blir en slags expert inom ämnet. Så nej, jag tror inte att jag kan. Jag vet att jag kan. Sen att jag glömmer det faktum att jag är en evig tidsoptimist med en grandios föreställning om mina egna förmågor, är ju en helt annan femma. Efter ca 1,5 h gick hon ut till sin kollega som var en psykolog eller psykiatriker och när hon kom tillbaka 20 minuter senare erbjöd hon mig en tid redan dagen efter. Jag tackade nej och fick istället en ny tid nästa vecka.

What The Fudge?

Det börjar sjunka in nu. Vad som hänt. Det mesta utav det i vart fall. Tiden före NYC. Det andra får vänta. Jag skulle aldrig åkt. Jag skulle lyssnat på min magkänsla och på min bästa kompis och på en spåtant.. men istället satte jag mig längst fram på planet och gav mig av. Jag är en idiot! Men som sagt, det får vänta.

Det som hände före NYC går jag igenom just nu. Det som gjorde att jag spenderade två veckor på psyk och gav mig av flera månader till Italien. Det är nämligen det jag tänker att jag ska prata lite om på måndag med den där sjuksköterskan. Det jobbiga är ju att jag vet hur svårt det kommer bli om inte omöjligt så jag försöker bygga ihop en historia på ett sätt jag tror jag ska klara av att presentera även så hon hör. Och för att detta överhuvdtaget ska få en chans att lyckas behöver jag byta identitet på alla inblandade. Måndag, kl 10:00. Andas. #ångestsomfan

Två veckors semester.

Det var en märklig känsla. Att få uppleva landstinget från andra sidan. Den första veckan var det ingen som visste om det. Jag var bara en egenföretagare vid detta tillfälle. Jag som alltid hållit mig långt undan psykiatrin låg plötsligt inne som patient och i rummet mitt emot låg en mycket instabil ung tjej. Hon var lång, smal med ett långt blond svall. Hela hon var täckt av plåster och skärsår och hon bar på den där intensivt frånvarande men besatta blicken. När hon inte gick fram och tillbaka i korridoren var hon inne på sitt rum och slog huvudet i väggen eller försökte krossa ett fönster. Det var alltid något med henne.
Till skillnad från mina medpatienter hade jag fri tillgång till ytterdörren. Jag kunde gå ut och in som jag ville mellan kl 07-22. Det gjorde jag också. Oftast ner till en skolgård som var tom på barn pga sommarlovet. Där låg jag i den här gungan på en sjukhusfilt med musik i öronen och rökte en joint eller två för att lugna nerverna. Att få med sig lite röka in på låst avdelning var ingen match för mig och jag hade så jag klarade mig ett tag. Personalen märkte vad jag vet aldrig något när jag väl kom upp igen. De tog regelbundna pisseprov men det hanterade jag också väldigt fint. I vilket fall så låg den här skolan precis intill järnvägsspåret. Den långa tjejen lyckades rymma två gånger och den andra gången låg jag i denna gunga och hade precis tänt en jay när jag helt plötsligt blir omgiven av poliser, hundar, brandmän, sjukhuspersonal och annat. Jag får panik och släcker fort som fan det som glöder. Hon hade irriterat mig den tjejen ett tag nu. Vet inte om hon led av en stark längtan till döden eller uppmärksamhet men hon försökte alltså ta sitt liv på rälsen igen och nu var polisen tillkallad dit…igen. Och jag var nära på att åka fast tack vare henne. När jag väl blev ensam igen kunde jag höra henne flämta lite längre bort. Jag rökte färdigt det jag tidigare rullat och gick med bestämda steg bort dit, fann henne sittande på huk strax innanför staketet som skyddade rälsen, satte mig intill henne och sa ”om du verkligen vill dö hjälper jag dig gärna med det”. #ångestsomfan