Jag Ă€r inte fördomsfull.

SÄ sÀger folk ibland och jag kan inte hjÀlpa att bli lika förvÄnad varje gÄng. Finns det verkligen nÄgon som Àr fördomsfri? Jag kÀnner i vart fall ingen och jag vet mycket vÀl hur lite jag sjÀlv passar i den kategorin. Jag Àr nÀmligen full av fördomar. Har massa Äsikter om dittan och dattan. Men jag vet ocksÄ att dem Àr just fördomar. För att jag generaliserar grovt. NÀr jag yttrar dem vet jag att jag drar alla över en kam. Dem finns dÀr för att visa att jag levt. Att jag upplevt. De vittnar erfarenhet.

Hon ville inte dö..

Den lĂ„nga tjejen frĂ„n mina tvĂ„ och enda veckor pĂ„ psyk förra sommaren. Hon svarade att hon inte ville dö och nĂ€r jag frĂ„gade varför hon isĂ„fall gjorde sĂ„ dĂ€r, sa hon, ”jag vet inget annat” och det kunde jag ju inte riktigt argumentera sĂ„ mycket med. Hon hade visst sysslat med sjĂ€lvmordsförsök i flera Ă„r. Jag upplyste henne om sĂ„ mycket annat man kunde fördriva tiden med men jag vet inte vad det gjorde för skillnad? ”Du behöver ju inte skĂ€ra dig, banka huvudet i vĂ€ggen och försöka hoppa framför tĂ„get varje dag. Har du provat att lĂ€sa böcker?” ”Hur gammal Ă€r du” frĂ„gade jag. ”19” svarade hon. Jag gav upp. Tre dagar senare upprepade historien sig. Jag lĂ„g i gungan med musik i öronen och hade precis tĂ€nt en jay nĂ€r jag frĂ„n ingenstans blir omringad av varenda jĂ€kla polis som fanns i den staden. TvĂ„ brandbilar dök upp frĂ„n tomma intet och polishundarna skĂ€llde överallt. Jag slĂ€ckte inte det jag hade i handen den hĂ€r gĂ„ngen, istĂ€llet lĂ„g jag kvar dĂ€r fullt medveten om att jag knappt betydde nĂ„got i den hĂ€r situationen. NĂ€r jag vaknade till hade jag nog slumrat i tvĂ„ timmar. PĂ„ vĂ€g upp till avdelningen igen blir jag stoppad av en, vad som ser ut att vara, vĂ€ldigt orolig man. ”Jobbar du hĂ€r?” – ”Ööh, nja, vad tĂ€nkte du pĂ„?” Och sĂ„ rabblade han upp en historia om hur han rĂ€ddat den hĂ€r tjejen frĂ„n att bli slaktat frĂ„n tĂ„get i sista sekund och hur han minns att hon var helt blodig (hon hade skurit sig samma dag) och hur hon grĂ€t.. osv osv. Han hade inte kunnat slĂ€ppa det hĂ€r och ville gĂ€rna veta varför en sĂ„ ung tjej mĂ„dde sĂ„ dĂ„ligt. Man sĂ„g tydligt hur chockad och berörd han var. Just i samma stund ser jag hennes mamma gĂ„ förbi. ”Jag kan inte sĂ€ga nĂ„got om den hĂ€r tjejen men jag tyckte det var fint att du stannade bilen och klĂ€ttrade upp för staketet för att hjĂ€lpa henne. Hennes mamma gĂ„r dĂ€r och jag kan sĂ€kert tĂ€nka mig att hon vill vĂ€xla nĂ„gra ord med dig”. ”Tack” sa han och jag gick fort ivĂ€g. Puha! Det var nĂ€ra ögat. Jag ville verkligen inte berĂ€tta att jag inte alls jobbade dĂ€r utan faktiskt lĂ„g dĂ€r som patient. Dagen efter nĂ€r jag gĂ„r ut frĂ„n mitt rum för att fylla pĂ„ lite kaffe ser jag honom sitta dĂ€r tillsammans med den lĂ„nga tjejens förĂ€ldrar och smĂ„prata. Han lyste upp nĂ€r han sĂ„g mig. ”Du jobbar idag ocksĂ„?” skrek han frĂ„n vad som kĂ€ndes vara andra sidan rummet.PANIK! ”Jag jobbar inte hĂ€r” sa jag barskt nĂ€r jag var tillrĂ€ckligt nĂ€ra och vĂ€nde fort pĂ„ klacken, utan kaffe. NĂ€r jag nĂ„gon timme senare lĂ€mnar avdelningen för lite privattid i gungan igen ser jag honom sitta pĂ„ en bĂ€nk precis framför entrĂ©n med ett stort, finurligt leende pĂ„ lĂ€pparna. Den hĂ€r gĂ„ngen vĂ€ntade han pĂ„ mig. NĂ€r jag nĂ„gra dagar senare checkar ut frĂ„n avdelningen vet jag inte riktigt vart jag ska ta vĂ€gen sĂ„ jag checkar in pĂ„ ett hotell i nĂ„gra nĂ€tter. Mattias som den hĂ€r mannen hette var tillbaka i stan för jobb och undrade om vi kunde ses. Jag bjöd över honom pĂ„ frukost till hotellet och gav honom den enkla versionen ”gick-in-i-vĂ€ggen” Sen höll vi kontakten i nĂ„got halvĂ„r innan jag lĂ€t det rinna ut ur sanden.

Tredje gÄngen..

..och jag var tvungen att gĂ„ pĂ„ begravningen. Det passade fint att sitta lĂ€ngst fram sĂ„ ingen sĂ„g hur hysteriskt ledsen jag faktiskt var. Den hĂ€r gĂ„ngen var mycket mitt fel. Jag hatade begravningen. Avskydde den! Jag hatade att se henne sĂ„ ledsen och uppgiven. Önskade att jag kunde ta hennes smĂ€rta. Men hon hade aldrig gjort mig mer stolt. För att jag visste att han var stolt. Det var pĂ„ nĂ„got sĂ€tt det sista man kunde ge honom. Han hade ett gott hjĂ€rta, – rent och fint. Ville ingen ont. Bara vara för sig sjĂ€lv. Var alltid sĂ„ stolt utav mig och förstod inte varför jag inte hade bĂ€ttre sjĂ€lvförtroende Ă€n sĂ„. Beundrade alltid min styrka och det jag uppnĂ„tt. ”Fattar du att du bara Ă€r 29 och precis köpt din tredje nya bil?!” ”Och nu har du köpt ett stort jĂ€vla slott och ska öppna din egen firma, och sen Ă€r du ensamstĂ„ende pĂ„ det.” Aaaiiiight sa han sĂ„ coolt han bara kunde och demonstrerade högt i en high-five. ”Du Ă€r sĂ„ jĂ€vla tuff”
Han överdrev alltid. Ville göra det bĂ€ttre Ă€n vad det var. Avgudade mig. Avgudade min son. Varje gĂ„ng han kom hem efter en resa utomlands hade han presenter till honom, oss. Ringde mig och pratade i timmar för att höra om det senaste nytt. Den sista tiden hade jag inte tid. Jag minns att han ringde och lĂ€t pratglad men jag skulle snart öppna och lĂ„g sĂ„ mycket efter och var extremt pressad. IstĂ€llet satte jag pĂ„ högtalaren och gav telefonen till min son. SĂ„ som han ville. Han bad att fĂ„ prata med honom. Jag hörde honom skoja med A och försökte fĂ„ honom att repetera ”jag Ă€r inte dum, jag Ă€r bara sveeeensk”. A repeterade vad han sa pĂ„ bĂ„de norska och svenska och jag log för mig sjĂ€lv. Efter ca 50 minuter blev jag allt för stressad och blev tvungen att avrunda. ”Jag skickar bilder imorgon sĂ„ fĂ„r du se hur det blev och glöm inte att komma och hĂ€lsa pĂ„”. Klick.
NĂ„gra timmar senare fĂ„r jag nytt sms. ”Det var hyggligt og höre stemmen din..” Jag svarade inte. Tre dagar senare undrar jag varför han inte reagerar pĂ„ bilderna jag hade skickat och i samma ögonblick fĂ„r jag reda pĂ„ att han blivit funnen utav stĂ€derskan pĂ„ ett hotellrum i den staden han sjĂ€lv bodde
 #Ă„ngestsomfan

Ingen visste…

NÀr nyheten nÄdde mig frös jag till is. Helvetes jÀvla skit!
Han hade gjort det dagen efter vi trÀffats. PÄ ett sÄ brutalt sÀtt. Fan! Kunde jag ha gjort nÄgot? Var jag för sjÀlvupptagen? Han hade ju verkat glad.
Vi diskuterade hans jobb och jag rÄdde honom att söka nytt. Han trivdes gott i sin lÀgenhet mitt i stan som han alltid höll i perfekt rent skick. Det var det jag gillade mest med honom. Han var som mig. Hos honom kunde jag andas. Med honom kunde jag andas.
Vi hade ju nyligen trĂ€ffats! Och jag hade stĂ€ndigt dĂ„ligt samvete över att jag trots att vi bara bodde nĂ„gra fjuttiga meter emellan oss vĂ€ldigt sĂ€llan sĂ„gs. Varför? För att min nya kille inte gillade det. DĂ€rför var det inte heller nĂ„gon som visste att vi precis setts. Och jag höll tyst om det. Även efterĂ„t. Han tyckte om att hĂ„lla handen. Hemma framför tv:n men Ă€ven ute bland folk. Trots att vi inte var pĂ„ det sĂ€ttet. Vi var bara vĂ€nner.
Idag undrar jag om han var rÀdd? DÄ förstod jag det inte. Men jag minns hans ord.
Hans ansiktsuttryck.
Hans kroppssprÄk.
Oftast var vi bara tysta.
Jag gick sjÀlvklart inte pÄ begravningen, för pÄ den tiden bröt jag sÀllan mot mina principer. NÀr jag tio Är senare trÀffade pÄ hans mamma gav hon mig en utförlig förklaring pÄ vad hon trodde hade hÀnt. I tvÄ timmar lÄtsades jag vara ovetandes.
Detta var andra gĂ„ngen pĂ„ kort tid. Första gĂ„ngens ansikte har Ă€ven det etsat sig fast i mitt minne. Hotellrummet. Hans löjligt snygga yttre. De lĂ„nga stunderna han hade spenderat pĂ„ att fram och tillbaka försiktigt röra vid min hud. SĂ€ttet han sĂ„g pĂ„ mig. Det han sa och framförallt det han inte sa. Som han höll om mig- intensivt och krampaktigt. Som om det vore det sista han skulle göra. Det var det sista han gjorde


Babysteps.

Jag försöker hitta orden som kan göra storyn men det Àr svÄrt. HÄller fortfarande pÄ att identifiera kÀnslor och reaktioner som uppstod i samband med tumultet. Bilden Àr fortsatt oklar och utan samtliga perspektiv. Logiken finns inte dÀr. Varför? Hur? Vilka? Nej, jag Àr inte ett dugg nÀrmare till att förstÄ. Men det börjar sjunka in. Som den duktiga koordinator jag Àr har jag börjat sortera bland minnet. Jag lÀgger var sak för sig. Tid, plats, tema, fakta, fragment, han, hon, hen..
Det skall dock nÀmnas att det gÄr i snigelfart dÀr jag endast tar en sak i taget. Jag har lÀrt mig att kÀnna efter. Just nu Àr hela jag sÄ skör att om jag inte ser till att mitt medvetna sakta och varsamt följer mitt omedvetna riskerar jag att hamna i ytterligare en kollaps. Och det mina vÀnner och ovÀnner, har jag definit inte rÄd med.
DĂ€rför Ă€r jag rĂ€dd för eventuell, framtida press i och med den hĂ€r grejen jag och min doktor startat med psykiatrin. Jag vet hur det Ă€r. De kommer inte ha tid att vĂ€nta pĂ„ att jag ska bli redo. De har inte möjlighet att ta hĂ€nsyn till nĂ€r det passar mig. De har mĂ„nga som stĂ„r i kö.. and so on and so fourth

Jag vet hur det Àr
 #Ängestsomfan #posttraumatiskstress

PĂ„ torsdag ska jag dit igen.

Fast den hĂ€r gĂ„ngen ska jag trĂ€ffa en psykiatriker specialiserad i psykologi eller tvĂ€rtom, en psykolog specialiserad i psykiatri. SĂ„ sa den dĂ€r sjuksköterskan frĂ„n vischan som jag skĂ€llde ut. Hon som liksom försökte propsa pĂ„ mig nĂ„n slags bipolĂ€r diagnos genom att stĂ€lla vilseledande frĂ„gor med fĂ„ svarsalternativ. JĂ€vla idiot. Men vet inte om jag orkar fĂ„ henne sparkad? SĂ„nt har jag ju fĂ„tt igenom förut. Det fĂ„r mig att tĂ€nka tillbaka till den gĂ„ngen i Italien dĂ„ jag ganska akut fick uppsöka en psykiatriker pĂ„ grund av ett plötsligt, ovĂ€ntat och ganska kraftigt anfall jag inte riktigt kunde kontrollera. Tack vare en god vĂ€n fick jag samma dag tid till en av landets frĂ€msta psykiatriker och efter nĂ€stan tre tysta timmar i ett stort, flott rum konstaterade han att jag lider av en form av komplex posttraumatisk stressyndrom och befinner mig i ett akut skede dĂ€r jag inte riktigt sorterat ut vad som hĂ€nt Ă€nnu. ”You can’t even talk about it” upprepade han mĂ„nga gĂ„nger. Han sa ocksĂ„ att det i högsta grad var en preliminĂ€r diagnos men att all hans erfarenhet sĂ€ger honom att sĂ„ Ă€r fallet. Åk hem och sök hjĂ€lp sa han. Du mĂ„r inte bra. Jag ville absolut inte Ă„ka hem och blotta tanken fick mig att rysa. Usch!

Jag tar tjuren vid hornen.

Och ska försöka möta en utav mina största rĂ€dslor. Jag har fruktat det sĂ„ in i helvete men medvetet flyttat mig mycket nĂ€rmare det. Varför? Jag Ă€lskade platsen innan, före. Jag kĂ€nner mig trygg och tillfreds hĂ€r pĂ„ ett sĂ€tt jag inte gjort nĂ„gon annanstans pĂ„ vĂ€ldigt lĂ€nge. Jag har allt pĂ„ ett behagligt avstĂ„nd hĂ€rifrĂ„n. Just nu Ă€r det en mycket viktig detalj i mitt liv. Allt förutom detta dĂ„, som faktiskt bara Ă€r ett stenkast hĂ€rifrĂ„n. Det som orsakade mig samma olycka tvĂ„ gĂ„nger pĂ„ grund av att jag var en idiot. Första gĂ„ngen nĂ€mnde jag inget för honom förrĂ€n samma dag. Dagen dĂ„ jag lĂ„g dĂ€r utmattad av smĂ€rta, skuld, skam, Ă„ngest och förtvivlan. Det var som att jag fick en slags aggressiv kraft from above och ville att Ă€ven han skulle fĂ„ kĂ€nna pĂ„ det. Jag Ă€r dock ganska övertygad om att jag inte gjorde det pĂ„ rĂ€tt sĂ€tt överhuvudtaget. Enkelt att se nu i efterhand. Andra gĂ„ngen blev annorlunda. Det var dĂ„ jag bestĂ€mde mig för att alene acceptera straffet, erkĂ€nna synden och lĂ€gga mig flat som man sĂ€ger pĂ„ norsk. Resultatet: efter en tid i apatiskt och likgiltigt tillstĂ„nd blandat med plötsliga aggressiva utbrott pĂ„ grund av hög stress kollapsade jag under för jĂ€vliga omstĂ€ndigheter… #posttraumatiskstress

Första gĂ„ngen…

Om det inte hade varit pÄ grund av pistolen och det faktum att JAG oavsett vad, var tvungen att fÄ ut HENNE dÀrifrÄn i liv och oskadd- hade jag aldrig aldrig aldrig gjort det sÄ enkelt för dem. Jag hade kÀmpat mer, mycket mer! Jag hade slagits och slagits och slagits, och tvingat dem till att döda mig. Jag hade aldrig gett dem nöjet att genomföra sina planer med mig i liv.

Hemma.

Jag ska spendera resten av den hÀr veckan med bland annat min mamma. Det Àr inte helt okomplicerat. Vi sköter oss fint med elefanten stÀndigt i rummet och vi lÄtsas inte om den. Vi stÄr ut. Tror jag.

Jag kan inte hjĂ€lpa att kĂ€nna en slags vrede gentemot henne. Jag Ă€r förbannad och besviken. Jag Ă€r fortfarande chockad och förvirrad. Min egen mamma! Mina ambivalenta tankebanor. ”Hon gjorde vad hon kunde, det hon kunde. Hon mĂ„r sjĂ€lv inte bra. Hon har gjort massa gott ocksĂ„. Det Ă€r inte hennes fel. Det Ă€r hennes fel..” Fan vad det Ă€r svĂ„rt! Jag vet egentligen vad jag borde göra men jag skjuter upp det hela tiden. För jag vet inte hur jag ska göra det? Det jag borde göra Ă€r att klippa bandet och sĂ€ga farvĂ€l. Jag vet att det Ă€r det jag mĂ„ste göra, för oss bĂ€gge tvĂ„. Och det Ă€r nog lĂ€ttare för mig att göra det Ă€n för henne. Ingen utav oss mĂ„r bra i varandras sĂ€llskap men vi lĂ„tsas som vi alltid gjort. Fast just nu Ă€r det svĂ„rare Ă€n nĂ„gonsin och vi vet att den enda lösningen Ă€r att vi aldrig mer ses..

Jag vet bÀttre!

Det dröjde vĂ€l inte mĂ„nga minuter innan jag talade om för henne hur hon skulle sköta sitt jobb. Först beklagade jag hennes konservativa syn pĂ„ mĂ€nniskan och bad henne lĂ€mna sina personliga Ă„sikter i kyrkan, var de hör hemma och se till att upptrĂ€da professionellt – nu, genast. Sen frĂ„gade jag om hon överhuvudtaget kunde se skogen för alla trĂ€d och bad om att försöka hĂ„lla fokus pĂ„ att hitta orsaken och inte fumla runt bland alla symtom. Jag gjorde ocksĂ„ tydligt att jag absolut inte var ute efter en diagnos eller en sjukskrivning sĂ„ hon kunde faktiskt ta och chilla lite. Innan jag gick frĂ„gade jag Ă€ven henne hur lĂ€nge hon hade jobbat dĂ€r och konstaterade dĂ„ högt och tydligt att man efter tre Ă„r borde kunna se upp frĂ„n sina papper och faktiskt se den man snackar med i ögonen dĂ„ och dĂ„.

Jag var instĂ€lld pĂ„ nĂ„got helt annat förmodar jag och dĂ€r borde vi egentligen snacka om förvĂ€ntningar men det tar vi en annan dag. NĂ€r hon stĂ€llde frĂ„gor om mitt sexliv blev jag pissed pĂ„ grund av sĂ€ttet hon stĂ€llde dem pĂ„. NĂ€r hon frĂ„gade hur ofta jag kĂ€nde mig promiskuös (jo, hon anvĂ€nde det ordet) och var villig till att ta höga risker för att ligga med en och annan man bad jag henne dra Ă„t helvete. -” Jag vet inte hur det ser ut i din vĂ€rld men i min vĂ€rld behöver man inte riskera nĂ„got för att fĂ„ sex, man behöver knappt anstrĂ€nga sig och man behöver absolut inte ta nĂ„gra som helst risker!” Jag sa till henne att sex kan fĂ„ mig att försvinna lite och glömma verkligheten för en stund och hon gjorde vĂ€rldens jĂ€vla sak utav det. StĂ€mplade mig direkt som lös och riskvillig. Gillar du att ligga med mĂ„nga mĂ€n.. pĂ„ kort tid och sĂ„? Vad fan var det för fel pĂ„ henne? Jag hade inte en minsta tanke om sex eller mĂ€n och hon försökte slĂ€nga pĂ„ mig nĂ„t slags sexmissbruk?! Först och frĂ€mst stĂ€llde hon frĂ„gan om vad jag kĂ€nner om sex och jag gav ett Ă€rligt och öppet svar men jag sa fan inte att jag ligger med vem som helst nĂ€r som helst! Jag Ă€r faktiskt jĂ€vligt krĂ€sen. ”…och nĂ€r du mĂ„r bra tror du dĂ„ att du klarar allt och startar dĂ„ nya projekt och du kĂ€nner dig nte naiv för du tĂ€nker att du fixar det och sen tröttnar du… bla bla” – Öh, jag Ă€r inte naiv för jag tror inte. Inför varje nytt projekt djupdyker jag i saken och lĂ€r mig allt om det. Jag slukar information i löpande fart och blir en slags expert inom Ă€mnet. SĂ„ nej, jag tror inte att jag kan. Jag vet att jag kan. Sen att jag glömmer det faktum att jag Ă€r en evig tidsoptimist med en grandios förestĂ€llning om mina egna förmĂ„gor, Ă€r ju en helt annan femma. Efter ca 1,5 h gick hon ut till sin kollega som var en psykolog eller psykiatriker och nĂ€r hon kom tillbaka 20 minuter senare erbjöd hon mig en tid redan dagen efter. Jag tackade nej och fick istĂ€llet en ny tid nĂ€sta vecka.