Not in my cards!

Det tog mig ungefÀr sex mÄnader att hÀmta mig frÄn min första tinder-upplevelse. Nu visste jag bÀttre. 1 bild betyder ful person, han Àr kort om han inte skriver hur lÄng han Àr och skriver han för mycket Àr han bara trÀlig. MÄste visa tÀnderna pÄ minst en bild och nakna överkroppar samt gymbilder gÄr fett bort. (Jag swipar höger ca en gÄng i veckan om jag har tur) Den hÀr gÄngen trodde jag att jag seriöst nappat pÄ nÄgot gott. Haha. Det kan jag tala om för er att det hade jag i vart fall icke gjort!
EfterÄt ca tre veckors skrivande fram och tillbaka bestÀmde vi oss för att trÀffas.
Jeeezus christ!!!
Jag förstod överhuvudtaget ingenting och blev bara mer och mer förvirrad. Vem fan Àr han tÀnkte jag tusen ggr.
SĂ„ smĂ„ningom berĂ€ttade han det. Han hade ADHD men var noggrant medicinerad sa han. Jag undrade om det inte var sĂ„ att det, egentligen var ADHD’n som hade honom? Killen kunde ju för fan inte sitta still eller sluta prata. Han blev helt andfĂ„dd, svett och röd i ansiktet av att följa sitt eget tempo. Tyckte nog allt att jag hade förtjĂ€nat den informationen innan vi trĂ€ffades men vad vet jag?
Nu hade jag faktiskt börjat bli riktigt frustrerad och behövde lite fysisk nÀrhet dÄ jag hade gÄtt tom i över tre Är. DÀrav belönade gudarna mig med nÀsta kille. Han var en fattig alkoholist med en allvarlig bipolÀr diagnos som var helt sÀker pÄ att han nÀr som helst skulle vinna nobelpriset i.. vad fan vet jag..

Matematik.

Jag hade inte bestÀllt det. Jag visste ju inte att sÄnt fanns pÄ menyn. Vad jag önskar att jag aldrig fÄtt smaka. Ingenting kan nÄnsin bli detsamma igen! Alla andra bleknar fort i jÀmförelse med honom. Har aldrig upplevt nÄgot liknande!
Det fanns ingen tid, inget rum – jag bara svĂ€vade. Min kropp fick eget liv och jag lĂ€t mig varsamt styras. Precis vad jag behövde. Sex veckor senare kommer fakturan. Den slukade mitt konto totalt. Historien om hur ett plus blev till mĂ„nga minus..

”I thought my demons were almost defeated but you took their side and you pulled them to freedom..”

NĂ€r ska det hĂ€r helvetet ta slut? NĂ€r fĂ„r jag tillbaks kontrollen över mig sjĂ€lv igen? StĂ€ndigt pĂ„minns jag om det som hĂ€nt. En doft frĂ„n ingenstans och jag stelnar till, fryser till is och börjar skaka i hela kroppen. En minsta flashback och hela dagen Ă€r förstörd. Det Ă€r sĂ„ tröttsamt! Samma sak hela tiden, om och om igen. Jag försöker distrahera, göra annat men resultatet Ă€r vekt. Sociala sammanhang skrĂ€mmer mig sĂ„ det kan jag inte ty till. Sist jag försökte gick det inte sĂ„ vĂ€ldigt bra. Jag blev övertalad av en vĂ€n att följa med pĂ„ en mindre tillstĂ€llning med tilltugg och lite folk. Under middagen uppstod en hĂ€ftig diskussion mellan tvĂ„ utav gĂ€sterna som den ena pĂ„stod vara bĂ€ttre Ă€n den andre pĂ„ att laga mat. Diskussionen gick lite över styr och rösterna höjdes nĂ„got utöver det vanliga. Jag kĂ€mpade sĂ„ in i helvete med att verka oberörd dĂ„ diskussionen inte hade nĂ„got med mig att göra men det gick inte. Med en smidig finnes gick jag ut pĂ„ balkongen dĂ„ badrummet var upptaget och bröt ihop. FullstĂ€ndigt. Började grĂ„ta som ett barn och skakade som ett asplöv. Fick panik över hur jag skulle komma dĂ€rifrĂ„n och försökte ringa taxi men rösten bar inte. Min reaktion var ologisk, det vet jag men i den stunden kĂ€ndes den sĂ„ hotfull och verklig. Jag blev rĂ€dd pĂ„ riktigt och förstod sjĂ€lv inte varför? Min vĂ€n som jag hade kommit dit med kom ut och undrade vart jag tog vĂ€gen. ”Taxi” var allt jag fick fram och tio minuter senare blev jag eskorterad dit av tvĂ„ mĂ€n som bĂ€gge var sĂ„ chockade att de inte visste vad de skulle ta sig till.

Ingen aptit.

Det hÀr med maten. Det Àr jobbigt. Jag tvingar verkligen i mig det lilla jag fÄr till. Orkar inte tugga. Orkar inte laga. Inget smakar. Det tar stopp medans jag tuggar och jag kÀnner hur det bara vÀxer och vÀxer tills jag till slut spottar ut det kladdiga innehÄllet. Usch! Det enda jag i princip fÄr i mig Àr kaffe och vatten. KÀnner jag mig yr och svimmel tar jag en kopp te med honung för sockrets skull. Jag handlar ingredienser i butiken för att sedan kasta det i soporna nÀr fÀrgen blivit grön. NÀstan alla mina klÀder Àr för stora och jag gillar verkligen inte det jag ser i spegeln. Har gÄtt ner ca tre kg den sista mÄnaden.
NÀr jag blev inlagd pÄ psyk för ganska precis ett Är sedan visade vÄgen 48. Idag visar den knappt 52..

JosÄattöööö


Har nu varit singel i snart Ă„tta Ă„r och kan knappt minnas nĂ„got annat lĂ€ngre. Det dĂ€r med att det finns mĂ„nga fiskar i havet Ă€r bara en stor, jĂ€vla lögn och Ă€ven om sĂ„ Ă€r fallet sĂ„ verkar ju samtliga ”fiskar” ha drabbats utav en allvarlig förgiftning tack vare den allt mer sura miljö de tvingas leva i. Jag kan nĂ€mligen inte fĂ„ tag pĂ„ nĂ„got annat Ă€n vĂ€rdelöst skrĂ€p som nĂ„gon annan stackare förmodligen just tappat med flit. Min första tinderdejt, 2015 skulle nog blivit till en riktigt go komedifilm om den sĂ„ skapats. Det visade sig nĂ€mligen att han just kommit ut ifrĂ„n ett lĂ€ngre fĂ€ngelsestraff och hade blivit arresterad ombord pĂ„ ett plan utav SĂ€po som sedan lĂ€mnat över honom till Norge. Han hade varit internationellt efterlyst ett tag och var dĂ„ den ende utav tre kompanjoner fortsatt pĂ„ fri fot. I Brasilien vĂ€ntade ett lĂ„Ă„Ă„Ă„ngt fĂ€ngelsestraff men eftersom Norge inte lĂ€mnade ut honom behövde han inte tĂ€nka sĂ„ mycket över det. Han behövde liksom bara inte Ă„ka dit igen. Allt eftersom kom fler detaljer fram och det visade sig att han suttit inne med bland annat Anders Breivik och hade varit inblandad i mĂ„nga fler narkotikahĂ€rvor samt tjĂ€nat mer Ă€n multum under cirka tio Ă„rs tid. Just nu bodde han dock hos en kompis och det var sĂ„ jag rĂ„kade trĂ€ffa honom oplanerat. Jag var nĂ€mligen pĂ„ ”fest” i lĂ€genheten över honom nĂ€r jag hörde nĂ„gon ropa mitt namn nedifrĂ„n. Han hade kĂ€nt igen min röst och förstĂ„tt att det var jag. Varför? DĂ€rför att jag i nĂ€stan tvĂ„ veckor snackat med honom i telefon. NĂ€r han kom upp fick jag vĂ€rldens chock! Han var kort. Kort! NĂ€r han gick sĂ„g det ut som att han drog ihop skinkorna för att han rĂ„kade vara akut bajsnödig och pĂ„ nĂ„got vis haltade sig fram med en jargong som var det mest osexiga jag nĂ„gonsin sett. Och inte nog med det sĂ„ hade han Ă€ven vĂ€rldens största glögg mitt i kĂ€ften. FĂ€rgen pĂ„ det som sĂ„g ut att vara nĂ„gra slags tĂ€nder var, gul. Fy fan! Min kompis som Ă€gde lĂ€genheten frĂ„gade om jag hade ramlat nĂ„gonstans och slagit i huvudet. Jag skulle filmat henne nĂ€r hon rĂ„grillade honom framför alla. Det började med att hon vĂ€lkomnade idioten till sitt hem och stĂ€llde ett par frĂ„gor om vem han var. Han var dummare Ă€n en Ă„sna. Det var vad han var. Shit vad jag skĂ€mdes. NĂ„gra minuter in i konversationen ger jag henne klartecken pĂ„ att köra all in. Hon ifrĂ„gasatte hans retarderade existens och sĂ„gade honom fullstĂ€ndigt och itu. Jag höll mig utanför diskussionen och började tugga pĂ„ nĂ„got Ă€tbart och njöt det jag bevittnade som om det vore den bĂ€sta film. Han blev slaktad. Hon var rĂ„. NĂ€r hon var fĂ€rdig med honom blev han helt besatt och resten av kvĂ€llen gjorde han allt vad han kunde för att fĂ„ henne i sĂ€ng. Den sĂ„g vi liksom inte komma och vi skrattar hysteriskt Ă„t det Ă€n idag..

Diagnosen.

Besöket hos psykiatrikern igÄr gick vÀl som förvÀntat. Hon uteslöt det dÀr bipolÀra ganska omgÄende och jag lider inte heller utav nÄgon personlighetsstörning (Àven om det inte kÀnns som nÄgot annat). KÀnner knappt igen mig sjÀlv lÀngre. Jag var verkligen fokuserad och hade pushat mig sjÀlv massor inför besöket sÄ att jag möjligtvis skulle kunna snacka lite. Det kunde jag inte. Fan vad det Àr svÄrt! Fem minuter tog det och sen var jag inte lÀngre talbar. Nickade mest till de flesta frÄgor, undvek hela tiden ögonkontakt och kunde inte pÄ nÄgot sÀtt sluta grÄta. Komplexa trauman. PTSD. Det var tydligt sa hon. Inga tvivel om saken. Jag tackade bestÀmt nej till omedelbar inlÀggning och behandling startar istÀllet nÀsta vecka. DÀrmed skall jag trÀffa Ànnu en frÀmmande mÀnniska att diskutera livet med.
De hade en rad olika grejer att erbjuda mig förutom stabiliserande tabletter. Hypnos, psykoterapi, KBT, EMDR, avslappningsövningar och en jÀkla massa annat. Sen ville de ha mig i en forskningsgrupp angÄende nÄgon app de för första gÄngen skulle introducera i landet och i och med det fÄr jag ett hembesök nÀsta vecka frÄn nÄgon psykolog som ska intervjua mig. Har redan varnat dem för att det förmodligen kommer gÄ rÀtt Ät helvete dÄ jag inte snackar om det. Det gÄr liksom inte och jag vet Àrligt talat inte om jag nÄgonsin kommer bli kapabel till att göra det? Mest för att det gör alldeles för ont. Det Àr outhÀrdligt helt enkelt. Sen Àr ett stort problem Àven min förbannade stolthet. Jag grÄter inte. Det Àr inte jag. Har aldrig gjort och trodde heller inte att jag nÄgonsin skulle göra. Fram till idag har ingen som sett mig grÄta, sett mig igen. Det har alltid varit ett stort nederlag för mig, att visa mig sÄrbar inför folk. Skammen Àr enorm och jag kÀnner mig svag. Vill inte att nÄgon ska tycka synd om mig. Föraktar medömkan.

Fuck off!

Det var precis sĂ„ jag förvĂ€ntades upptrĂ€da och hade jag tĂ€nkt lite med huvudet kunde jag enkelt ha rĂ€knat ut det. Jag hade ju varit dĂ€r förut. Visste precis hur det var och hur det skulle bli men jag tĂ€nkte med, Gud vet vad och hamnade slutligen i rejĂ€l knipa. No shit!! #metoo lyste med sin frĂ„nvaro och mĂ€n betedde sig i vanlig ordning som avskum. Visst fan visste jag att det skulle bli sĂ„. Varför jag hade ignorerat det vet jag fortfarande inte. En stor majoritet av befolkningen ser hemska ut, to tell you the truth. De flesta Ă€r gravt överviktiga, högljudda och allmĂ€nt skabbiga. Endast i innersta Manhattan kan man spotta vad vi finner vara normalt. Men Ă€ven dem Ă€r slitna. I NYC Ă€r pressen pĂ„ karriĂ€r större Ă€n stor och vill man komma nĂ„n vart hĂ€nger framtiden mycket pĂ„ den sociala biten ocksĂ„. Alla vill synas, dag som natt. Att knyta kontakter Ă€r viktigt. Man ska hela tiden visa vad man gĂ„r för. Man hinner med andra ord aldrig sova. Jag kunde inte förstĂ„ hur de orkade? Jobba lĂ„nga dagar under hög press och festa hela nĂ€tterna för att sedan vara tillbaka pĂ„ jobbet redan kl 08 dagen efter. ”Are you coming with us tonight grandma, or do you need your beauty sleep as usual?” var nĂ„got jag ofta fick höra och det bekom mig faktiskt inte det minsta. ”At least I look my age and not twenty years older, ha”, kontrade jag alltid med och det fungerade varje gĂ„ng. Amerikaner ser gamla ut och det har jag funnit ut beror pĂ„ att de sover för lite och stressar för mycket. De Ă€r skalliga, feta och fula nĂ€stan hela bunten. Allt handlar om status och erövringar. Jag som precis hade varit ett tag i Italien och gĂ„tt upp nĂ„gra kilon kĂ€nde mig friskare och starkare Ă€n pĂ„ lĂ€nge. Men det gick inte en dag utan att jag fick ta emot stĂ€ndiga kommentarer om min vikt och mitt utseende. ”You eat something this year honey? I’ll buy you dinner anytime.” ”You don’t need the gym sweetheart, you need food!” ”How was the pizza? Oh, I can’t ask you. It looks like you never touched one in your life”
Kvinnorna hatade mig. MĂ€nnen Ă€lskade mig vilket fick kvinnorna att hata mig desto mer. Jag hatade alltihop. I Europa sĂ„g jag ut som vem helst. Jag kunde inte hjĂ€lpa att jag i NYC vĂ€gde i genomsnitt 20 kg mindre Ă€n de flesta kvinnor i min omgivning. Jag avskydde uppmĂ€rksamheten det drog med sig och förbannade mig över de feta kvinnornas aptit. Jag ville verkligen inte bli flörtad med, stött pĂ„ och konstant avbruten av en eller annan som Ă„terigen ville ha min uppmĂ€rksamhet. Jag ville inte ha sexuella inviter, sms och förslag och jag ville definitivt heller inte bli sexuellt trakasserad. Jag höll liksom fortfarande pĂ„ att hĂ€mta mig frĂ„n chocken av vad jag nyligen gĂ„tt igenom sĂ„ mĂ€n och sex var ungefĂ€r det sista jag tĂ€nkte pĂ„ eller behövde i mitt liv. Men sĂ„ Ă„kte jag till NYC och började grĂ€va min egen grav

NĂ„gon gĂ„ng, precis innan jag skulle lĂ€gga mig i den sa jag – No thanks and fuck off, igen. #nmftg

Imorgon smÀller det.

Det hÀr Àr vad jag skulle vilja höra imorgon. Att jag ska prova att shoppa bort mina kÀnslor. Fast det har jag gjort förut. NÀr jag tÀnker efter sÄ Àr det nog precis det jag alltid gjort. Jag Àr en materialist ut i fingerspetsarna . En pedantisk sÄdan. En jobbig jÀvel. Vet inte hur mÄnga gÄnger jag ordnat i garderoben dem sista dagarna? Allt snyggt och prydligt med alla galgar Ät rÀtt hÄll. FÀrgkombinationer, storlekar, kort, lÄngt, etc etc. Jag hÀmtade alla mina klÀder efter att jag kom hem frÄn NYC och tvÀttade samtliga minst tvÄ gÄnger för att fÄ bort doften av mitt förra hem. NÀr jag packade upp plagg för plagg slog doften mig som ett hÄn. Jag hade aldrig kÀnt den förut. NÀr jag bodde dÀr. Doften. Nu kÀnde jag den sÄ starkt att jag flera gÄnger fick hulka mig av illamÄende. Doften av mitt hus. Till och med ytterklÀderna tvÀttade jag för att aldrig mer pÄminnas. SÄ gÄr jag runt i mitt nya hem som Àr ca 250kvm mindre Àn mitt förra och donar och ordnar med alla mina klÀder och de fÄ saker jag fick med mig. StÀdar, dammar, torkar, pyntar och organiserar. Precis som jag Àlskar att göra. Och nu fÄr jag det till utan problem. Jag har all tid i vÀrlden att hÄlla det flÀckfritt sÄ att jag kan andas. Och nÀr jag tÀnker pÄ alla resterande saker som finns kvar att hÀmta drabbas jag av en djup Ängest som gör ont i hela kroppen. Den hanterar jag faktiskt nÄgorlunda tack vare all ordning och reda i mitt nya hem. #Ängestsomfan