Författare: Ladybird 🐞

Kvinna, 33 Ă„r. Mamma. Förvirrad men envis. - Ångest - Depression - Posttraumatisk stress

Ur funktion.

Har fÄtt tillfÀllig kortslutning och befinner mig i reparationslÀge. Behöver lÀra mig det hÀr, ganska omedelbart om jag nÄnsin ska kunna tillfriskna igen. Jag överbelastar mig sjÀlv och glömmer bort att jag inte alls fungerar som vanligt. Nu har jag en lÄng lista pÄ mÀnniskor som vÀntar pÄ min respons, IGEN och det ger mig sÄn jÀvla Ängest sÄ jag gömmer huvudet under tÀcket och lÄtsas att jag inte existerar för ett tag.

Loggar inte in pĂ„ messenger, WhatsApp, Instagram eller Viber i skrĂ€ck om eventuella lĂ€skvittenser och ifall jag skulle rĂ„ka visas ”online”. Svarar inte pĂ„ mail eller sms och mobilen Ă€r konstant pĂ„ ljudlös.

Det Àr det hÀr som Àr det vÀrsta! NÀr jag vÀl fÄr tummen ur och ringer upp en vÀn som har försökt nÄ mig i veckor eller mÄnader sÄ leder det till Ànnu mer kontakt. MÀnniskan vill prata igen. Helst nÀsta dag. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Samma sak Àr det att trÀffas.

Jag orkar INTE!

Och det Àr inget direkt val jag har.
Det blir för mycket med flera olika mĂ€nniskor, – deras livssituationer, bekymmer och problem, kĂ€nslor och tankar and so on..

RĂ„. Är det sĂ„ man kan beskriva det?

Jag kÀnner mig naken pÄ sÀtt och vis. Utan utrustning. Mitt system kan inte lÀngre sortera, utvÀrdera och memorera. Jag tar in allt som om jag vore ett barn. HÄller inte lÀngre den sunda distansen och det gör att jag havererar. Nu har jag gjort det, igen.

Kryssade av min ”to do list” i hĂ€pnande fart som om jag vore infantil och glömde bort att jag inte lĂ€ngre Ă€r kapabel till sĂ„dan effektivitet. Sen kom smĂ€llen och jag Ă€r mitt inne i en hektisk arbetsvecka. HĂ„lla ihop nu! Falla isĂ€r sen.. 😳

”Varit sexiga tillsammans”

”Mamma, du Ă€r sexig” sĂ€ger min Ă„ttaĂ„ring helt plötsligt frĂ„n ingenstans. – ”Åh, man tackar. Tycker du det? Det vet jag ju i och för sig redan men tack, Ă€lskling”

”Usch vad du Ă€r Ă€cklig, mamma. Jag vet allt att du och pappa varit sexiga tillsammans, iallafall en gĂ„ng för annars hade inte jag funnits. Du har inte alls bakat mig för man kan faktiskt inte baka barn”

Haha, jag trodde jag skulle dö. Vek mig dubbelt av skratt medan min son stod dĂ€r som ett frĂ„getecken och inte alls fann det lika roligt. Vart har du hört det frĂ„gar jag till slut, plötsligt medveten om att vi faktiskt aldrig haft den hĂ€r diskussionen. ”Teo berĂ€ttade att för att fĂ„ barn mĂ„ste en mamma och pappa vara nakna och sexiga tillsamman sĂ„ jag vet att du och pappa har gjort det.”

Det jag ville sĂ€ga var att – Gud, pĂ„minn mig inte om den dĂ€r biten, för helvete vad dĂ„lig din far var i sĂ€ngen men istĂ€llet sa jag, ”Jo, det stĂ€mmer, Ă€lskling. Vi har har varit nakna tillsammans men att vara sexig Ă€r nĂ„got annat förstĂ„r du.”


”Usch, jag vill inte prata om det. Vad Ă€ckliga ni Ă€r, du och pappa. Vilken tur att ni inte gör sĂ„nt lĂ€ngre.”

Ja. Vad ska man sĂ€ga? 😅

SĂ„ hĂ€r tycker min son att jag ser ut 😳

”Orimligt”

SÀger min psykiatriker. Hon syftar dÄ pÄ nÀr jag glömmer att tÀnka pÄ alla hemska saker jag gjort och straffa mig sjÀlv för det. Eller pÄ det faktum att jag den sista tiden glömt bort att tÀnka pÄ min son och att jag Àr mamma.

Ibland kommer jag pÄ mig sjÀlv att inte ha tÀnkt pÄ honom i nÀrmare en timme. Shit!
Jag brukar pÄminna mig sjÀlv om vissa specifika saker som hÀnt under mitt liv, sÄ att jag kan Àlta mer dÄligt samvete över det. Tycker vÀl egentligen inte att jag riktigt förtjÀnar att leva utan den dagliga piskan.

Jag föraktar mig sjÀlv för allt jag utsatt min son för och hur jag inte prioriterat honom nÀr han behövt mig som mest. Som de gÄnger jag lÄg apatisk i sÀngen och lÀt honom leka med dator och iPad i timmar istÀllet för att sjÀlv aktivera honom pÄ nÄgot mer kreativt och sunt sÀtt.


Jag föraktar mig sjĂ€lv för de val jag gjort som lett till förödande konsekvenser, som till exempel ”den danska döden” som ett kapitel i mitt liv handlar om.

Jag gjorde nÄgot hemskt, jag vet! Jag lÀt mina impulser styra mig för ett ögonblick, (tvÄ gÄnger) och för det ska jag betala, resten av mitt liv.
Det ska jag sjÀlv se till!

Ofta kommer jag pĂ„ mig sjĂ€lv att hĂ„lla handen för magen nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ honom. Som att det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt skulle skydda innehĂ„llet ifrĂ„n honom. Det om nĂ„got Ă€r orimligt. För innehĂ„llet Ă€r sedan lĂ€nge borta och det var faktiskt inte han som var hotet. Det var hela tiden
 jag.

Paperman

James Lake Ă€r en brittisk konstnĂ€r som bland annat gjort den hĂ€r skulpturen kallad ”paperman”

Han fick cancer i tidig Älder, överlevde mot alla odds men blev tvungen att amputera ena benet. Han gör skulpturer och har som huvudmaterial, papp / kartong. HÀr har han avbildat sig sjÀlv under sjÀlva tillverkningsprocessen, nÀr han skapar. James sÀger att det Àr under denna process som hans tankar slÀpps fria och nuet anlÀnder. En meditativ process. Jag tycker den hÀr skulpturen sÀger sÄ otroligt mycket.

MĂ€nniskor inspirerar mig. Jag behöver inga övernaturliga gudar att tro pĂ„ dĂ„ vĂ€rlden Ă€r full av mĂ€nniskor som kan inspirera. För mig Ă€r en utav dem den franske författaren Jacques Lusseyran. Han har bland annat skrivit boken ”and there was light”, vilket Ă€r en otroligt vacker autobiografi. Den handlar om hur han som Ă„ttaĂ„ring blev blind och hur han tacklade det igenom sin uppvĂ€xt, under andra vĂ€rldskriget och den franska motstĂ„ndsrörelsen som han kom att ha vĂ€ldigt stor inflytelse över. Den Ă€r minst sagt spĂ€nnande att lĂ€sa och jag Ă€lskar sĂ€ttet han skriver pĂ„! Jag rekommenderar den starkt till den som önskar att sĂ€tta saker i perspektiv och lĂ€ra sig massor om hur andra vĂ€rldskriget pĂ„verkade Frankrike. Författaren Ă€r dessvĂ€rre död nu.

Ledig vecka.

Haft ledigt frĂ„n jobbet den hĂ€r veckan men fyllt den med massa annat. För mycket! Förutom tre lĂ€karbesök har jag ocksĂ„ trĂ€ffat en del vĂ€nner. Jag mĂ€rker att jag inte riktigt klarar av att hantera för mycket stimuli. En person i taget Ă€r just nu allra bĂ€st. Fler Ă€n sĂ„ gör att jag behöver ta in fler kĂ€nslor, ytterligare information, andra perspektiv, etc och det kan inte riktigt min hjĂ€rna hantera. I fredags var vi tre stycken totalt och det gick inte lĂ„nga stunden innan man reagerade pĂ„ att jag stĂ€llde samma frĂ„gor om och om igen. Jag vet att jag gör det för jag kommer pĂ„ mig sjĂ€lv ungefĂ€r samtidigt som jag Ă„terigen fĂ„r svaret, – ”Spanien, just det.. det var dit du skulle? Nu pĂ„ mĂ„ndag alltsĂ„? Precis! Jo, nu minns jag ju att du sa det förut, sorry”

Jag glömmer inte med flit men det blir bara för mycket information pÄ för kort tid. Folk kan irritera sig pÄ att jag verkar mindre intresserad i deras liv Àn vanligt men jag kan inte hjÀlpa det. Först och frÀmst sÄ stÀmmer det föregÄende pÄstÄendet. Jag har faktiskt sÄpass nog med mitt eget just nu att det inte finns utrymme för andras trivialiteter och det bekommer mig inte sÀrkilt mycket om jag signalerar just det. Jag har alltid valt andra före mig sjÀlv men det gör jag inte lÀngre. Den lÀxan har jag redan lÀrt. Sen sÄ tycker jag i allmÀnhet att folk pratar allt för mycket! Ingen som vÄgar lÄta nÄgra tysta sekunder passera och allt som hÀnt i ens liv mÄste delas. Det Àr inte intressant! Jag blir stressad av konstanta ljud och hypade mÀnniskor. Sharing Àr verkligen NOT caring i mÄnga fall och mÀnniskor skulle lÀra sig att knipa lite mer tycker jag.

Hur som helst sÄ Àr jag ganska urladdad just nu och det passar lite dÄligt med den jobbveckan som följer men det Àr inget att göra Ät. Samtliga lÀkare och psykologer jag trÀffat den sista tiden har ifrÄgasatt min arbetsförmÄga och tar fort upp sjukskrivning men det vill jag inte. Jag har varit nog ledig det sista Äret och behöver vara i arbete nu. För mycket tid med mig sjÀlv Àr inte bra för mig sjÀlv! Sedan har jag ocksÄ skaffat ett jobb som knappt krÀver nÄgra professionella skills och jag har inte heller mÄnga arbetskollegor. Det passar mig utmÀrkt just nu och jag vill gÀrna behÄlla det ett tag till.

Operahuset i Cph

Vi fĂ„r ses en dag..

..absolut! Inte.

Jag vet ju att jag bara sÀger sÄ för att fortsÀtta flyta samtalet. FÄr faktiskt dÄligt samvete över det mÄnga gÄnger men just nu kan jag inget göra. HÀromdagen kom jag att börja snacka mat med en manlig kollega. Han berÀttade att hans fru Àlskade thaimat och att hon var fantastiskt duktig pÄ att laga det. Jag nÀmnde att jag ocksÄ tyckte om det thailÀndska köket och plötsligt blev jag bjuden pÄ middag hemma hos dem en dag nÀsta vecka. Fan!! SÄnt hÀr ger mig Ängest för nu spenderar jag mÄnga vakna minuter pÄ att försöka slingra mig ur det hÀr. Hur ska jag göra? Vad ska jag sÀga? Kan ju inte lÀngre skylla pÄ min son vilket Àr förbaskat trÄkigt! Om jag sÀger att jag Àr sjuk kommer jag garanterat att bli det. SÄ blir det alltid nÀr jag anvÀnder den ursÀkten. Karman tar mig omedelbart. Fan!

Har jag fortfarande rĂ€tt att kalla mig det?

Det gÄr inte en sekund utan att jag tÀnker pÄ honom. Han finns dÀr konstant och hela tiden. Vaknar pÄ nÀtterna av att jag inte hör han andas, strÀcker ut en arm för att kÀnna efter och spÀrrar upp ögonen i panik nÀr jag inser att han inte Àr dÀr. Jag Àr ensam. Min son sover inte lÀngre i min sÀng och trots att det snart gÄtt ett Är har det fortfarande inte sjunkit in. Jag trÀffar honom sÄ ofta jag kan men det blir inte mer Àn ett par gÄnger i mÄnaden.


Att gÄ i matbutiker Àr en jÀkla Ängest dÄ jag bara passerar allt jag i vanliga fall hade köpt in. SÄnt som A Àter och tycker om. SÄnt som jag inte lÀngre behöver ha hemma för att jag inte lÀngre lagar hans mat. Jag tvÀttar heller inte lÀngre hans klÀder och i duschen stÄr bara mina produkter.

Jag har aldrig haft för avsikt att lÀmna honom. Trodde aldrig att detta skulle ske och kan inte fatta att det blivit sÄ. Jag har svikit honom mÄnga gÄnger men det hÀr Àr nÄgot annat. SÄ hÀr gör ingen mamma! Pappor, jo. Mammor, nej. Man lÀmnar inte sitt barn för att man inte orkar. Det gör man inte! Men jag gjorde det och nu bor han hos sin pappa. NÀr folk frÄgar om jag har barn skÀms jag nÄt sÄ oerhört mycket.

Jag vÄgar knappt berÀtta det för hur ska man förklara för andra mÀnniskor att man valt bort det kÀraste man har och blivit tvungen att vÀlja sig sjÀlv för en stund? Det förstÄr de inte och jag förstÄr det. Jag hade ocksÄ blivit paff. En mamma lÀmnar inte sitt barn. Det gör hon bara inte! DÄ förtjÀnar hon inte att kalla sig för mamma. Eller?

” I’ll climb the hills you face. I’ll do this in your place. I do anything to go through it instead of you ”

Jag tog mitt jobb som mamma pĂ„ allt för stort allvar. Det har jag insett nu – allt för sent, tyvĂ€rr. Herregud, vilken grej jag gjorde utav det. Skulle visa hela vĂ€rlden att jag var vuxen och vaccinerad och ta ansvar för mina egna beslut. Jag hade nog lĂ€st det mesta om det innan jag hann komma till vecka 12. Viktigt att vara ajour serru! Gick till privat (dyr) barnmorska under hela graviditeten och köpte allt för egna pengar. Det skulle naturligtvis vara av det dyraste slaget. Viktigt att visa att man faktiskt har rĂ„d att ta sina konsekvenser! Min son skulle minsann INTE klĂ€s i second hand och jag checkade alltid, noggrant ”testfakta” innan jag köpte nĂ„got. SjĂ€lvklart tillagade jag all hans föda frĂ„n scratch med organiska produkter i stekpannor och kastruller fria frĂ„n teflon etc etc. Det spelade ingen roll om en endaste kycklingklubba kostade 150 spĂ€nn, att jag sjĂ€lv inte Ă€tit kött pĂ„ femton Ă„r eller att han faktiskt i slutĂ€ndan Ă€ndĂ„ inte skulle Ă€ta skiten. Jag tog mig tid till att laga lĂ„ngkok med finputsad högrev (en process som gjorde att jag krĂ€ktes varje gĂ„ng), som naturligtvis inhandlats frĂ„n nĂ„gon lokal bonde med ekologisk uppfödning och biodynamiskt jordbruk. Hade alltid organiskt rödvin hemma till just den hĂ€r rĂ€tten. Jag satt uppe hela nĂ€tter för den hĂ€r jĂ€vla grytan, som han trots allt Ă€lskade. Jag vĂ„gar knappt tĂ€nka tillbaka pĂ„ hur det var med fisk och havsmat. SĂ€g mig, vilken helvetes jĂ€vla lax kan jag ge mitt barn, utan att stjĂ€la tjugo Ă„r av hans framtid? Hur mĂ„nga fiskhandlare ska jag behöva argumentera med och hur lĂ„ngt ska jag behöva köra för att fĂ„ köpt den dĂ€r helvetes saken? Vet inte hur mĂ„nga böcker jag plöjde igenom den sista tiden, höggravid och fĂ€ngslad i sĂ€ngen. Fick absolut inte missa nĂ„t! Sökte privatskola sĂ„ fort han kom ut ur magen och Ă„t flĂ€ckfritt under hela graviditeten. Det var sĂ„ mĂ„nga detaljer och sĂ„ mycket att lĂ€gga pĂ„ minnet. Inget fick gĂ„ fel och jag skulle hela tiden ligga steget före. Det var ju trots allt ett liv det handlade om. Ett liv jag sjĂ€lv hade valt att sĂ€tta till vĂ€rlden. Ett oskyldigt, litet, pyttelitet liv. Det fanns ingen som helst tvekan om att jag skulle göra allt jag bara kunde för den hĂ€r lille grabben! Förlossningen gick rĂ€tt Ă„t skogen men det hade jag inte tid att tĂ€nka över, nĂ€r det hela var klart. Sjukhuset gav mig en offentlig ursĂ€kt och min privata och vĂ€ldigt dyra barnmorska ringde upp mig nĂ„gra dagar senare i hopp om att jag skulle förlĂ„ta henne för sina idiotiska misstag som bidrog till att göra förlossningen till en mardröm jag sent kommer att glömma. (En annan story) NĂ€r vi kom hem frĂ„n BB kunde jag inte tĂ€nka pĂ„ NÅGOT annat Ă€n alla bebisar och barn dĂ€r ute som pĂ„ grund av diverse anledningar inte fick kĂ€rlek och omsorg. Jag blev helt besatt! Varje sak jag gjorde för min son fick mig att tĂ€nka pĂ„ alla de dĂ€r ute som inte fick det han fick, alltsĂ„ – bröstmjölk, nĂ€rhet, vĂ€rme, kĂ€rlek, kramar, pussar, – nynnad, nattad, vyssjad, tröstad.. and so on. Det Ă„t pĂ„ nĂ„got vis upp mig inifrĂ„n. Den plötsliga insikten om att det fanns sĂ„ mĂ„nga barn dĂ€r ute som saknade detta. Hur kunde mĂ€nniskor göra sĂ„ dĂ€r? Hur kunde förĂ€ldrar göra sĂ„ dĂ€r? Hur kunde mammor göra sĂ„ dĂ€r? Hur kunde vi göra sĂ„ dĂ€r? Hur kunde JAG göra sĂ„ dĂ€r? Till slut tog jag ett slags kollektivt ansvar för samtliga förĂ€ldrar som valt eller blivit tvungna att överge sina smĂ„ liv. Det var plötslig mitt fel att deras barn inte fick sina basala behov och rĂ€ttigheter tillgodosedda. Idag har jag förstĂ„tt att just denna detaljen har med min egen uppvĂ€xt att göra och det faktum att jag sjĂ€lv har saknat det mesta utav ovanstĂ„ende. Det har faktiskt allt att göra med min mamma.. (En annan story)

Det dÀr ansiktet.

Djupa sÄr som Àr öppna och fortfarande forsar blod har typiska karaktÀr. De förvrÀnger ansikten och lÄter sig inte döljas. Idag mötte jag ett sÄnt ansikte igen.
Ett ansikte vars stora sorg och förtvivlan syntes frÄn flera hundra meters hÄll. En sorg sÄ mörk att inget pÄ denna jord kunde dölja den.
En sorg orsakad endast av sÄr sÄ djupa att det drÀnerat allt i sin vÀg. Jag ser den allt oftare nu. Den Àr lÀtt att kÀnna igen för den har egentligen bara ett ansikte, oavsett vem den sitter pÄ. NÀr jag möter det ansiktet blir jag tafatt. Jag fÄr svÄrt att andas och varenda cell i min kropp ryser av obehag. Jag kÀnner den enorma smÀrtan för jag tvingas att dela den. Jag har inget val, inte nu lÀngre. Förut fanns den inte för jag sÄg den inte. Nu finns den i högsta grad och jag tycks se den överallt, sorgen med ansiktet. Den Àr mörk och den har likt cancer, mer eller mindre, bestÀmt sig för att stanna. Visst kan den försvinna ett tag men vi vet ju alla att den kommit för att bli.