Jag älskar mitt ex!

En missledande rubrik men någorlunda sann i sin egen form. När vi var tillsammans stod jag knappt ut med honom. Allt han gjorde irriterade mig, till och med sättet han andades på, eller att han andades överhuvudtaget. Minns slutet som en pina. Vi sov i varsina sovrum och när jag vaknade upp och fick syn på honom kunde jag tänka, – vem fan är du och vad gör du i mitt vardagsrum? I nästan fem år levde jag i total förnekelse. Förträngde det faktum att jag inte hyste några som helst känslor för den här mannen och övertalade mig själv till att stå mina kast och leva med mina misstag.

Innerst inne visste jag att jag var alldeles för egoistiskt för att kunna stå ut en längre tid. Jag dagdrömde konstant om ett annat liv och på nätterna drömde jag hela tiden om andra män. Jag var 22 när vi träffades, 25 när vi fick barn och 27 när vi äntligen bröt upp. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde ta såna extrema beslut så förbaskat enkelt? Vi var egentligen aldrig kompatibla ihop och hela grejen känns idag som resultatet av en tillfällig skallskada jag måste dragit på mig någongång precis innan vi träffades.

Men nu, åtta år efter uppbrottet gillar jag honom mer än någonsin och uppskattar honom mer och mer för varje dag. Jag är så otroligt tacksam för att han inte tog tillfället i akt och passade på att ”ge tillbaka” nu när det är jag som står där på andra sidan och tittar in. Nu när det är han som har det mesta av kontrollen. Han är ödmjuk, förstående, empatisk och har inte en enda gång krävt eller ifrågasatt något. Han kräver inga förklaringar och köper mina svaga argument. Så snäll har jag definitivt inte varit emot honom tidigare så jag vet på sätt och vis att jag inte riktigt förtjänar det men hoppas innerligt att han inte inser det ännu. Vi har aldrig haft ett bättre samarbete och jag blir bara glad av att se honom briljera som pappa till MIN son.